Är du en kung?

What are you, a king?

Det är konceptet jag tar med mig från podden Choose FI in i vardagen och tänker på tämligen ofta. Frågan säger så mycket. Dels att det är lätt att bli, och mången är, bortskämd. Inte äta mat som stått i kylen några dagar? Inte klara sig på tre par jeans? Inte semestra på tågavstånd? What are you, a king?

Dels så kan de allra vardagligaste skeendena som svensk nu levande faktiskt göra att jag ofta vill vill besvara frågan; JA, TYP. Jag lever ungefär som en i alla fall. Jag kan göra i princip vad jag vill när jag vill, jag har mat och kläder och kan äta efterrätt varje dag om jag får lust. Jag lever verkligen i överflöd. Som en kung.

 

Den stora flytten 600 meter

Nu är det över! Vi köpte nytt i början av september 2018, fick hålla sju visningar och gå ner 5 % i pris för att få ett bud och nu har vi äntligen flyttat och lämnat över nycklarna till den nya ägaren. Här kommer ett ganska redogörande över flytten.

Jag har tidigare skrivit om att vi bott tämligen litet. Inte extremt på något sätt men ändå påtagligt där alla sovit i samma rum. I området fanns mest pensionärer och husen var små behändiga parhus med liten trådgård. När vi väl kom fram till att vi vill har ett eget rum till barnen, åtminstone, var det egentligen bara ett område i vår kommun som var aktuellt. I kommunen finns annars framför allt villor och de kostar i alla fall 6 miljoner. Då får en en fyrkantig stor låda på en tomt om kanske 800 kvm i ett område med exakt likadana hus i rader. Det har sin charm det med, men är inget för oss. Att gå upp ännu mer i pris är helt uteslutet. Vi ville ha mer yta inomhus men var villiga att kompromissa med en del annat och hade helst kunnat byta rakt av. Nu fick vi lägga in 450′ så viss skillnad blev det ändå. För att enbart byta upp oss i kvadratmeter, utan att lägga in extra, hade vi behövt flytta till lägenheterna i kommunens centrum vilket i och för sig hade varit möjligt men då tillkommer en avgift på över 7000 kr/mån. Kommunen vill vi inte lämna än.

Gamla vs nya
Vi gick från en tvåa på 65 kvm i parhus till 103 kvm i radhus. Mindre lummigt än innan och trådgårdarna är pluttiga. Men området har de senaste åren haft två avgiftssänkningar så med tanke på bergvärmen, som ingår i hyran, tror jag området ändå är underprissatt. I nya boendet har jag och min man ett eget sovrum, vilket känns helt underbart även om en är ensam där inne korta stunder bara. Barnen delar rum bredvid oss. Det var osäkert om lilla skulle sova hos oss men vi bestämde oss för att försöka få in vanan att sova i eget rum på en gång och hittills tror jag det var rätt beslut! Det finns ett ytterligare rum på övervåningen som nog de flesta hade haft som barnrum så de hade fått varsitt. Men eftersom (nu höll jag på att skriva att jag jobbar mycket hemifrån som anledning för att få lite mer tyngd i argumentet men det är faktiskt inte den verkliga anledningen) vi har en del projekt som tar plats, framför allt min sömnad, använder vi det rummet som arbetsrum (…där kan jag också lönearbeta när jag om alldeles för kort tid pausar min föräldraledighet). Tillhörande arbetsrummet finns också en klädkammare som är ungefär 4 kvm. Där är vårt GYM! Den lilla träningsbänk vi köpte för 200 kr förra sommaren och yogamattan samsas därinne. Det känns fantastiskt och vi har vår ändå fortsatt hyffsat minimalistiska inställning att tacka för att vi inte har mer saker och kläder som behöver platsen. Kläderna får plats i varsinn garderob i sovrummet.

Det finns två badrum på nedre plan, vardagsrum och stort kök med förråd. Uteplatsen är tyvärr en enda stor altan, men vi ska ta bort halva och ha lite gräsyta och lite odling.

Att byta till större
Jag har ju varit lite glad över att vi inte hetsat upp i kvadratmeter tidigare och menat att det går att leva litet med två barn och hund. Och på ett sätt står det fast. Det går. Problemet är ändå dels att vi stör varandras nattsömn (mindre än en kan tro men likväl) och dels alla gadgets som på nåt vis ändå letar sig in tillsammans med barnen och tar plats. Det är leksakskök och bilar och böcker i mängder, även om en försöker minimera. Det är också MÄNGDER av kläder. Vi har försökt inneha med måtta men det finns krav även utifrån gällande detta – från förskolan. Där ska en helst ha två uppsättningar i rätt storlek av alla tänkbara utomhuskläder och skor; regn-, gegg- och snöavvisande. Vi har tom fått ”tips” (läs: tillsägelse) om att vi saknar underställ i särskilt material. Vår lilla hall kunde helt enkelt inte hantera mer.

Vi tycker om att vara hemma tillsammans och åker sällan på semesterresor. Nu efter flytten syns tydliga fördelar med eget rum för barnen där treåringen får möjlighet att vara ensam korta stunder och ansvara för sin egen plätt hemma. Jag får också större möjlighet att utveckla mina projekt med sömnad, stickning, bivax, odling och mat som alla är utrymmeskrävande.

Hållbar och giftfri flytt
En flytt innebär lätt en ekonomisk kostnad och ökade påfrestningar på miljön med inköp av kartonger, transport och WC-anka. Vi har försökt hålla allt detta nere. Efter många diskussioner blev det en veckas överlapp under vilken vi flyttade och städade, det kostade kanske 4 000 kr extra.

Städningen har gjorts med sprayflaska med såpvatten och bomullstrasa av gammalt lakan. Ugnen var en klurig en som jag inte visste hur jag skulle städa utan gift först eftersom vi använde Mr Muscle vid förra flytten och inte städat ugn sedan dess. Sen kom jag på att linoljesåpa är grymt och testade att spraya på det och låta verka under natten – funkade perfekt! Tre år gamla fläckar som bakats i ugnen femhundra gånger försvann på ett kick. I toan hällde jag ättika och lät verka ett par timmar innan städning. Bikarbonat och ättika runt kranar med beläggningar.

Flyttkartonger annonserade jag efter i lokal köp/säljgrupp och med några släktingars bidrag slapp vi köpa en enda nyproducerad kartong. 

Flyttbil hyrde vi genom appen Hygglo – ett bidrag till tanken om bytesekonomi om en så vill. Vi har tidigare hyrt ut verktyg via appen. Nu var en privatperson som hyrde ut ett par mil från oss. Smidigt, prisvärt, trevligt och kontaktskapande! Kostnad 600 kr. Så köpte vi flyttpizza till våra medhjälpare också 🙂

Inredning har saknats till viss del eftersom vi ökat boendeytan. Vi har lyckats hålla oss till återbruk och billigt begagnat (eller ööö jag menar vintage second hand). Skoskåpet blir byrå i sovrummet. Barnmöbler jag hade som liten, som mamma hade sparat, blir nu ommålade med linoljefärg tillsammans med barnen. Vi har valt solgul! Så kallad järnoxidgul. Hittills har vi sålt grejer för runt 1 500 kr och köpt för ungefär samma summa.

Barnrummet har fått ny tavla av gammal ram med färgglad tapetbit och klädskåp och bokhylla från blocket. Men riktiga klippet måste vara vår nya soffa som skänktes till oss via Facebook, av renoveringsbenägna som kände att det var dags för nåt nytt… Tvättade alla kuddar med linoljesåpa som tvättmedel. Vår tidigare soffa som inte rymde oss alla (och verkligen inte hunden) såldes till glatt yngre par och nu har vi en hörnsoffa med plats för 7 personer och hund! Ett byte vi alltså gick 800 kr plus på. 

Jag har försökt färga vita gardiner som jag sydde till förra boendet, då som vita överdrag till mörkläggningsgardiner. Hade tänkt mig rödkål men det var slut i affären så blev rödbeta istället. Kan väl säga att det blev sisådär… Ser ut som en råkat missfärga vittvätten med en röd socka i maskinen. Det blev ett besök till lokal välgörenhetsloppis istället och inköp av gamla gardinlängder. Ska försöka färga om de vita (rosaflammiga) gardinerna igen, troligen med annat än rödbeta.

I övrigt praktiserar vi det bästa hållbarhetstipset inredningsmässigt – vi sitter på händerna. Under köpprocessen har det varit en självklarhet för säljare och mäklare att badrummet MÅSTE renoveras då det är original från 80-talet. Det är dock fullt fungerande utan tecken på skador så vi kommer inte göra jota åt det. Grannarna bredvid har renoverat sitt badrum i tre veckor nu och jag är inte ett dugg avis på allt stök och borrande. Sitter hellre på händerna! 

Fru Minimera going wild på ”Forskare i Lund…”

Så roligt att mitt deppiga föregående inlägg fick ringar på vattnet! Frihetsmamman skrev ett tänkvärt inlägg på temat vad en kan göra för att leva mer hållbart och den efterföljande diskussionen inne hos henne var intressant. Jag vill passa på att svara på ett av ämnena som provocerar mig ordentligt och som jag skrivit utkast till inlägg om tidigare, men hittills inte publicerat. Temat är valet att inte skaffa barn, eller skaffa färre barn, för klimatets skull. Påståendet är just nu lika poppis som att öppet hatea köttätare och charterflygare och Frihetsmammans kommentarsfält är knappast första gången jag stöter på det sedan ”några forskare i Lund” publicerat sina resultat (eller som Flow-Fi ”råkade” skriva; Tyskarna i Lund).

Så här skrivs det angående barn: ”Slutligen kan valet att inte ha ännu ett barn (eller något barn) spara in motsvarande 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster (denna siffra kan reduceras kraftigt om utsläppsnivåerna minskar).”

Det finns flera anledningar till att jag blir provocerad, varav det faktum att jag själv är småbarnsförälder, och därmed programmerad för att bli arg på allt som kan hota mina barn på mer eller mindre abstrakta plan, bara är en. Men det finns mer genomtänkta anledningar än så, vilka nu följer. Nummer 10 är den viktigaste och den som vill ha mer fakta än filosofi kan skrolla ner dit.

1. För det första något om själva forskningsresultatet. Det baseras alltså på antagandet att ett barn som föds i västvärlden kommer att stå för utsläpp i enlighet med de utsläpp som varje individ idag svarar för. Detta är ohållbart även idag för oss som redan existerar och måste förändras oavsett. Det är inte så att en kan fortsätta leva loppan på lånad tid för att en skaffar ett barn mindre.
2. Det är inhumant. Var ska vi dra gränsen? Ska varje par få skaffa ett barn? Två? Ska vi se till att inga barn föds med defekter, eftersom de kommer uppta en plats för en mer önskad individ?
3. Barn är egna individer, de är människor precis som vuxna. De har, menar jag, egna moraliska rättigheter och som vuxna även moraliska skyldigheter. De står för sig själva och är inte sina föräldrars ägodelar att ansvara för eller något föräldrarna ”har” som de skriver i rapporten. Med forskarnas resonemang skulle ju jag kunna hänvisa till mina föräldrars ekologiska fotavtryck och fortsätta leva ett consumer sucker-liv med gott samvete.
4. Detta vill jag säga med emfas: Argumentet att vi måste begränsa vårt barnafödande är inte nytt. Ibland när det kommer upp sägs det som något banbrytande endast de riktigt dedikerade är modiga nog att yttra. Men idéen är lika gammal som mänsklighetens historia. I nutid har det praktiserats av bl.a. Kina som införde sin enbarnspolitik 1979 med visst resultat i befolkningstillväxten men med stort mänskligt lidande som följd.
5. Ovanstående leder osökt till konstaterandet om vilka individer det är som kommer att drabbas av resonemanget. Det är inte medelålders män direkt, utan kvinnor och i synnerhet unga kvinnor. Redan idag vill Sveriges tredje största parti utan andra anledningar än moralkonservativa begränsa kvinnors möjlighet att själva bestämma över sin kropp och sitt barnafödande (dessutom i strid mot all forskning om vilka som aborterar, av vilka anledningar och i vilken graviditetsvecka). I Kina resulterade också enbarnspolitiken, precis som i Indien idag, i ett stort överflöd av män eftersom de givits störst värde i samhället och att föräldrar därför aborterar flickfoster. I vissa städer i Indien finns en perfekt korrelation mellan antalet män och påvisad brottslighet, där vissa städer i princip enbart består av män (med extremt hög brottslighet).
6. Vissa hävdar att argumentet enbart är teoretiskt och rör ännu icke födda barn. Inga argument stannar vid teori när människor får upp ögonen för den omställning vi står inför på riktigt. Om det normaliseras att ifrågasätta människors reproduktion på samma sätt som deras konsumtion (som att det skulle gå att jämföra?!) kommer även detta regleras, liksom flygresor och köttkonsumtion.
7. Precis som andra argument är det fråga om green-washing. Den som inte skaffar barn kan med gott samvete flyga tur och retur till Thailand 30 gånger. (Kanske för att i 40-årsåldern komma fram till att det ändå vore gött med ett par barn?). Det anknyter också till den allmänna sanningen att vi helt enkelt är för många. Problemet är att det inte är sant. Enligt de beräkningar som faktiskt gjort så har vi nog resurser att vara så många som idag, men det är vissas överflöd och fördelningen av resurserna som är det egentliga problemet.
8. Kan själv inte förstå över huvud taget att människor inte blir mer förfärade över det faktum att en transatlantisk semesterresa motsvarar så mycket som en trettiondels barn i utsläpp. Det är ju jättemycket! En löjlig resa ställd mot en individs hela tillblivelse.
9. Barn är inte något en ”skaffar”. Barn blir till. Från den sekund de blivit till i en livmoder existerar de. Och väldigt många barn är inte planerade i någon mobilapp utan ett mer eller mindre förutsett resultat av annan aktivitet. Det ingår i konceptet att vara människa, som en del i naturen (för de flesta), och kan inte kontrolleras till fullo.
10. Det viktigaste argumentet för att mota detta nu återkommande inhumana angrepp på mänsklighetens moral är att det, för oss som lever idag, är tämligen ovidkommande hur många vi är i förhållande till hur mycket utsläpp var och en av oss ansvarar för. Den procent av alla människor som står för mest utsläpp släpper ut 175 gånger så mycket som de 10 % som släpper ut minst. SUG PÅ DEN. Siffran kommer från Staffan Laestadius bok Klimatet och omställningen. Det absolut allra viktigaste är därmed att ställa om till ett mer hållbart liv och minska sitt och sina barns ekologiska fotavtryck. I Sverige har vi goda möjlighet att ställa om, eftersom vårt överflöd fortfarande ger oss stor frihet i våra livsval och vi är inte heller en av de länder som redan idag drabbas av den globala uppvärmningen på ett livsavgörande sätt.

Det stora problemet som jag ser med att faktiskt skaffa barn, och som smärtar mig till tårar, är vilka förutsättningar de får till ett drägligt liv i framtiden. De flesta säger att de skulle göra vad som helst för sina barn, men en rejäl omställning verkar inte ligga inom ”vad som helst”. DET är problemet, inte utsläpp per barn i jämförelse med kläd-, bensin- eller semesterkonsumtion.

Hellre hushållsgris än spargris -om varför jag hittills inte skrivit detaljerade ekonomiinlägg om FIRE

Många av de bloggar jag läser handlar om ekonomisk frihet och jag uppskattar andras beräkningar som redovisas i reda siffror. Här hemma har vi en pågående ekogranskning och högt satta mål för framtiden, med siffror och beräkningar. Men jag har inte hittills lyckats få ner det tydligt på pränt här i bloggen. Det beror på lite olika saker men framför allt på att jag tror på en:

KOLLAPS

Inte nödvändigtvis en stor orkan som sveper med sig civilisationen. Men en kollaps där vårt samhällssystem inte längre kommer kunna bära sig själv. Är såklart medveten om att varje generation tror att deras tid är alldeles särskilt speciell (”det är just när jag lever som världens undergång/utveckling/förändring kommer ske!”) och att vi människor är skapta för att se hemskheter runt nästa krök. Men det är ändå så att jag inte har kunskapen att gå emot världens samlade klimatforskare. De säger att det är illa, och då tror jag på det. Om det framöver visar sig att de haft fel blir jag tacksam. Men jag kan inte leva med att inte ha lyssnat på dem som rimligtvis vet bäst.

Tyvärr så är det omöjligt att leva hållbart i ett sjukt system. Jag har brottats mycket med dåligt miljösamvete (klimatångest kallas det nu, men jag hade det redan för 12 år sedan och då var det bara allmän ångest), men jag har kommit fram till att en måste förlåta sig själv först, och därefter börja jobba.

Om jag redovisade siffror på vår ekonomi med våra fantastiska framtidsutsikter skulle jag vara en av alla som sjunger tillväxtens lov. Vare sig det är Kinaplast eller tjänstesektorn som ska stå för tillväxten så handlar det om att vi tror oss leva av pengar. Om jag skrev att vi kan leva på 25 000 kr i månaden i femtio år framöver så är det faktiskt fel. Jag, min man och våra barn behöver luft, rent vatten, mat, medicin och någon form av skydd mot kyla och annat obehagligt väder. Det är allt. Inte si och så många kronor. Att sitta och gotta sig på sin blogg och skriva om hur bra och enkelt jag kommer ha det i framtiden känns helt enkelt inte helt verklighetstroget när enorma jordbruksarealer blir obrukbara varje dag och havsnivån stiger så att hela öar försvinner under ytan.

Så länge det ekonomiska systemet som vi känner det finns kvar och står stadigt kommer jag vara en av vinnarna (förutsatt jag ej drabbas av långtidssjukskrivning el dyl…). Men vi biter den hand som föder oss och de proffsigaste proffsen hävdar att det snart är slut på gratislunchen (någon som har fler liknelser att kasta in i leken?). Därmed kan jag inte med integritet i behåll prisa tillväxt utan brasklappen att det är mat jag lever av, inte pengar. För mig är det lika viktigt att lära mig producera mat, få fram vatten, horda medicin, bygga hus och tillverka kläder som det är att spara pengar och handla på börsen.

När Romarriket föll var invånarna så specialiserade att de inte kunde producera det viktigaste för sin egen överlevnad. De husgeråd som hittats från tiden efteråt är skrämmande – knappt brukbara tallrikar t.ex. Kunskapen om det mest basala hade glömts bort. Kollapser har alltså skett förr och vi kan lära oss något av det – människan som art är generalist och egentligen inte specialist.  Hur skulle det se ut om dagens jurister (t.ex. jag själv), revisorer och telefonförsäljare försökte sig på att göra sin egen tallrik?

En hushållsgris. Snart viktigare än spargris?

Konstigt nog läser jag nästan aldrig om detta inom FIRE. Det förutsätts tvärtom oftast att tillväxten är oändlig och samhällsstrukturen kommer bli bättre och bättre. Ibland är någon lite småskeptisk mot pensioner för oss 80-talister, men det är allt. När miljö kommer på tal slår vi oss för bröstet och skanderar att vi inte konsumerar i samma utsträckning som andra. Tillväxten ska fortsätta inom tjänstesektorn. Men om folk slutar köpa prylar för att kunna  jobba mindre i sina cubicles, kommer de verkligen köpa läxhjälp, städning, fönsterputsning och hemtjänst då? Behöva förströelse på teater? Vi FIRE-aspiranter gör det ju inte. Är inte hela poängen att blir fri för att kunna ta hand om sina egna barn och äldre, hitta meningen inombords istället för utanför? 

Jag har fler frågor än svar men med detta inlägg vill jag förklara att jag inom systemet tror FIRE är rätt väg att gå. Börsen har alltid gått upp tillslut, men den har faktiskt inte funnits bara några generationer. Idag finns mycket konkreta hot mot vårt ekonomiska system. De som nått FIRE och ägnat sig åt nya ”skills” kommer såklart ha det lättare vid en kollaps än de som är kvar i consumer-suckeri (bästa ordet, tack Fru EB!) men faktum kvarstår. Faller systemet är 1 kr bara en siffra, omöjlig att äta.

 

God fortsättning!

Hur länge kan en säga det? Fram till februari? Egentligen skulle jag hävda typ en vecka in i januari men nu behövde jag rubriken för att förklara mitt avbrott i bloggandet.

Tack för alla kommentarer och intittningar!

Familjen har firat jul och nyår och genomfört en flytt. Utflyttning från förra huset är inte helt genomförd. Min kroniska sjukdom har dykt upp igen (tack Tjernobyl). Vi har kämpat med sjuka barn och försök att avvänja nattätningen som totalt kört mig i botten. Att vakna flera gånger i timmen i flera månader är tortyr och igår fick jag bevis att jag har ordentligt slut på reserver – jag har fått bältros. Alltså det som gamla får när deras immunförsvar är dåligt. Det är inte så behagligt kan jag berätta. Men livet fortsätter med blöjbyten, förskola och flyttstädning. Och eventuellt har vi två barn med vattkoppor inom kort. Ska inte ta ut något i förskott. Kan dock konstatera att en har de krafter en har. Det går det inte att argumentera om. Liksom jordens resurser, som jag tänkte skriva om imorgon, är ändliga är också mina det.

 

Hjärnkoll på mobilen

Som föräldraledig och kanske särskilt som ammande föräldraledig blir mobilen kontakten utåt. Kan känna att det ibland blir lite för mycket. Blir lätt beroende av saker och med femtielva projekt i huvudet är nästa steg i mina projektplaner bara en googling bort. Då jag dessutom försöker att inte konsumera så mycket nyproducerade saker och kläder håller jag dessutom ständigt ett öga öppet på vad som kommer upp i de lokala ”köp, byt och sälj”-grupperna. Nu är vi t.ex. i skriande behov av vintervantar till treåringen eftersom det som bekant bor vantmonster på förskolor som äter en vante av varje sort och lämnar spår av sura fröknar efter sig. Det är också skönt att kunna skicka iväg tyck-synd-om-mig-sms till maken av karaktären ”de är riktigt jävliga just nu” och få hjärtan tillbaka för att klara den närmast följande halvtimmen av treårstrots.

Resultatet av allt detta är att telefonen blir min snuttefilt i tillvaron. Den är sällan längre bort än att jag kan sträcka mig efter den. Ofta kommer jag på mig själv att skrolla Instagram eller Facebook utan att jag fattat ett aktivt beslut att gå in där.

Jag märker att telefonen distraherar mig. Jag får svårt att fokusera på en sak en längre stund utan måste ta små mobilpauser. Hjärnan blir sämre och sämre på att stå ut med att läsa en längre artikel. Det är inga medvetna tankar men jag märker att hjärnan blir som rastlös. Varför kommer det inte upp någon ny bild? Inget meddelande? Finns ingen gillaknapp? Borde jag inte kolla om någon lagt upp vantar nu?

Jag är helt övertygad om att det nu kommer komma mer och mer regleringar för hur en ska och får använda telefonen exempelvis inom skolan. Forskningen visar som jag förstått att vi blir väldigt påverkade av ständig uppkoppling. Jag har tidigare infört strategier för att minska mitt eget mobilanvändande, främst för hjärnans skull. Jag har t.ex. inte mobilen i sovrummet om det inte är någon som kan behöva nå mig nattetid (typ barnen sover hos mormor eller kompis är höggravid och kan behöva hjälp). Den ligger vanligtvis på laddning utanför och jag har en vanlig gammal hederlig väckarklocka sedan flera år tillbaka. Det har blivit det normala för mig och jag saknar verkligen inte mobilen i sängen.

Häromdagen bestämde jag mig på morgonen för att inte kolla telefonen, typ Instagram och FB, mer än tio gånger utöver sms och samtal. Det låter galet men för mig är det ändå ett steg i rätt riktning att ha någon typ av begränsning. Hetsen i hjärnan lättade faktiskt lite på en gång! Jag kom mig för att börja klippa ur mönster till en blus och rensa ett skåp, till och med utan lurar med podd (läs Choose FI) i öronen. Så det är tydligt att min hjärna skulle må bättre av mindre mobiltelefon. Men hur gör en? Har du som läser här någon strategi att tipsa om? Någon som testat ”mobildagis/hotell” (typ en låda i hallen)? 

Frugalt jultips nr 1

… är att gå i kyrkan! Inte för alla, det inser jag. Men jag, som är lite småkristen och särskilt kring jul, tycker det är fantastiskt. Mässorna är dessutom som gratis föreläsningar i personlig utveckling. Vem skulle kunna må SÄMRE efter att tillsammans med andra bett en bön för (eller påmint sig själv om, beroende på åskådning då) de mindre lyckligt lottade eller för att en själv och andra ska vara givmilda och godhjärtade?

Att gå i kyrkan för mig är lite som att komma iväg på ett träningspass. Ibland segt att komma iväg, men efteråt är tankarna klarare, jag har fått en ny upplevelse och jag tänker aldrig ” jag önskar att jag inte hade gått till kyrkan idag”.

Runt jul har Svenska kyrkan av naturliga skäl mycket i kalendariet, allt från grötfrukostar till julspel. Har även sett shoppingresa, men den aktiviteten skippar jag nog.

Min favorit är istället julkonserterna! Stämningsfulla, genomarbetade julkonserter med lokala förmågor som gör sitt allra yttersta för oss i bänkarna. Ett kort vackert inspel om kärlek och glädje. Förra helgen var vi i den äldsta kyrkan i trakten och lyssnade på julsånger och harpa. Så vackert! Och inte har det kostat oss mer än en slant i kollekt.

Brukar du passa på att gå i kyrkan kring jul?

MMM OSF

Mitt Misslyckade Mall of Scandinavia Försök.

(Måste ju klickbatea lite på MMM men det är faktiskt MOS detta inlägg handlar om)

För ett och ett halvt år sedan fick jag presentkort på MOS i födelsedagspresent. Försökte hitta en bröllopspresent till en kompis där strax efter, men hittade inget och har inte vågat mig dit sedan dess.

Jag HATAR numera att shoppa. Jag blir stressad, arg, känner mig ful och tjock och missnöjd. Jag genuint saknar förståelse för shopping som förströelse utan vill enbart hitta det jag måste ha tag i och åka hem.

Då kan en ju tänka sig ungefär hur besöket i MOS förra veckan utspelade sig. För att inte låta presentkortet brinna inne (de brukar vanligen hålla i två år enligt min, felaktiga ska det visa sig, erfarenhet) packade jag in mig och bebis i bilen och körde till MOS. Redan på väg in i parkeringshuset får jag lätt klaustrofobi. Takhöjden är minimal, allt lyser i orange med lampor till höger och vänster. Väl ute ur bilen möts jag av klassisk musik. KLASSISK MUSIK! Det är ju det de spelar när Titanic sjunker.

Får fråga en herre om hur parkeringen fungerar. Det visar sig att de nyss ändrat parkeringsbestämmelser (har det inte varit öppet typ ett drygt år?!) och bilen numera checkar in sig själv automatiskt. Min uppgift är tydligen att checka ut mig själv. Jaha. Bebis i sele och så upp i gallerian.

PANIK! Affärer överallt. Vidriga affärer. Det jag söker är en sybehörsbutik. Förberett mig genom att söka på nätet och insett att det nog inte finns någon sådan och styr därför stegen mot Åhlens. De har en liten hylla med sybehör utan prislappar. Går till kassan och ber kassörskan kolla hur mycket som finns kvar på mitt presentkort. Det visar sig att hon inte kan kolla upp det. Jag måste gå till en informationsdisk. Var en sådan finns, det vet hon inte. Jag går ut.

Letar upp en infodisk och hamnar bakom två ”gråbollar” som är ute på julklappsshoppingtur i sengångartakt. De visar upp sms från barnbarnen med julklappslistor varpå informationstjejen googlar (!!!!) vad det är för något, visar bilder och förklarar. Tyvärr går inte sakerna att köpa på MOS, men det hindrar inte henne från att hjälpa till. Service när den är som bäst!

När jag väl är framme måste hon leta fram speciella sladdar och dosor för att kunna blippa mitt presentkort, det är ju tydligen så evinnerligt gammalt att de hunnit byta presentkortssytem. Det visar sig mycket riktigt att det är UTGÅNGET sedan några veckor eftersom presentkorten på MOS håller i tolv månader. Jag känner det som att alla julljusen i taket ramlar ner över mitt huvud och jag vill börja gråta. Frågar som av en sista strimma hopp om att bilfärden och MOS-upplevelsen inte ska vara förgäves om det finns någon sybehörsbutik i MOS. Vad tror ni händer? Infotjejen tittar på mig, fnissar till och säger på sin drygaste stockholmska; ”Vad är det för nåt???” 

Jag blir stum. Stammar fram att det är en sorts butik, där en kan köpa t.ex. tyg och tråd.

Infotjejen tittar ner på mig (jag är dessvärre ganska kort), som att jag är en ledsamt förvirrad neandertalare, och svarar att sådant går inte att köpa bland MOS 224 butiker.

En balanserad iakttagelse från dagen är med andra ord att jag och övriga samhället inte riktigt utvecklas åt samma håll.

 

Har storsparare bara dåligt självförtroende?

Lyssnade på Choose FI-avsnittet från i måndags med Paula Pant från Afford Anything häromdagen. Hon beskrev att hon känner ångest av att göra av med pengar. Att det är det som är grunden till att hon sparat eller i vart fall klarat av att spara så mycket pengar. Bakgrunden till henne ångest är att hon tidigare haft dåligt självförtroende gällande att kunna tjäna pengar och att hon därför kände obehag att göra av med dem. Som att det kunde vara de sista pengarna hon någonsin hade.

Själv blev jag blev intresserad av ekonomi för tre år sedan. Alltså vid en ålder av 29 år. Innan dess var pengar bara ett nödvändigt ont. Jag har alltid trott mig kunna få ett bra jobb och göra bra ifrån mig men aldrig sett mig som någon som kan bli en höginkomsttagare eller framgångsrik egenföretagare. Jag har sett det som att jag intresserar mig för ”fel” ämnen. Det finns många extremt lukrativa arbetsområden inom mitt yrke, men jag är inte sugen på att jobba inom dem. Jag är intresserad av att arbeta med människor och gärna de människorna som behöver mycket stöd, och det är sällan lukrativt. En kan säga att jag använt mig av ”follow the money” fast tvärtom.

Det här skapar en form av inre konflikt. Jag jobbar för pengar – men inte inom ett område som ger mycket betalt. För att komma ur den skavande känslan har jag tidigare, redan från att jag var liten, konstaterat för mig själv att pengar inte har betydelse. Därför har jag också kunnat göra av med vart enda öre varje månad, ofta långt innan nästa lön. En period snusade jag rätt friskt och då blev det rutin att lägga mina sista 250 kr på en stock snus innan nästa löning (ni som snusar förstår att det var ett tag sedan, för så billigt är knappast snus idag). Så länge den stocken köptes mindre än 10 dagar innan den 25:e kände jag mig trygg, eftersom en stock är tio dosor och jag snusade en dosa om dagen.

En gång ertappade jag min rumskamrat med att ha snott en dosa ur stocken som jag gömt längst in i frysen. Då var det tur för henne att jag är verbalt och inte fysiskt lagd, så att säga.

Nog om snus. Det var först när jag gjorde kopplingen att jag skulle tjäna pengar som jag började bli lite mer sparsam. Det blev tydligt för mig att pengar är något som jag kommer ha att förfoga över, om jag vill. Den tanken ledde i sin tur i den så bekanta kopplingen att pengar kan användas att köpa frihet! Och eftersom jag aldrig kommer tjäna storkovan måste jag istället spara storkovan. Och där är jag idag.

Efter att ha benat upp detta inser jag att det kanske inte handlar så mycket, som för Paula, om att jag inte tror mig kunna tjäna pengar utan mer om att jag hittills haft intresseområdet och valt arbetsuppgifter som ger ungefär medellön. Och det är helt okej – om en sparar som en galning.

Vad tror du, har sparare sämre självförtroende inför att tjäna pengar?

 

Tänk om någon tror att det är jag som valt det här fula kaklet?

Efter nyår flyttar vi till nytt och större boende. Har satt viss stolthet i att bo litet men efter att vi fattat det här beslutet känns det helt rätt att gå vidare. Vi har trots allt inte gått upp så vansinnigt mycket i lån.

Det har varit svårt att sälja på den här marknaden. Vi fick gå ner lite i pris från vad vi önskade få och då har det känts väldigt skönt att inte ha lagt stora summor på renovering. Som jag tidigare skrivit om så kommer köparen av vår lägenhet renovera rubbet innan inflytt. Huset vi flyttar till har också vad en vanlig spekulant skulle kalla ”renoveringsbehov” eftersom det större badrummet är i original från mitten av 1980-talet. Vi kommer dock inte kasta oss över våtrumstapeten utan renovera när funktionen kräver det.

Känner mig som en alien i bekantskapen med denna försiktiga inställning till renovering. De flesta vi känner här runtom i huvudstadens förorter byter det mesta, särskilt i kök och badrum, innan de flyttar in. Slår gärna ut någon vägg eller två för den perfekta planlösningen eller specialbeställer köksluckor för rätt vintagekänsla. Boendet är en förlängning av en själv; den en vill vara och den en vill visa sig som inför andra. Och på något sätt finns en klibbig känsla av att ens personlighet blir smittad av någon annan om en inte renoverar. Den slusken som bodde i bostaden innan en själv. Och en statusstress naturligtvis. Och tänk om någon besökare någon gång tror att diskbänken och kaklet i badrummet är något jag valt, att jag tror att det är modernt och snyggt? Ve och fasa! Sannolikheten för att besökare ska tro det ökar ju dessutom ju fler som renoverar.

Är du nervös att besökare ska skärskåda din personlighet utifrån badrumskaklet? (Eller våtrumstapeten från 80-talet för den delen)