Jordad -Enklare liv i kollapsens skugga

I sin uppföljare till Kollaps, Jordad, försöker David Jonstad svara på hur vi ska försörja oss när peak oil och klimatförändringarna på riktigt börjar märkas i vardagen, även för oss i trygga Sverige. Han beskriver markens betydelse och kamp om marken genom historien. Idag är det lätt, i alla för mig, att tänka att det är makt och pengar som har och alltid har haft betydelse, vilket såklart inte stämmer. Har en ingenting att äta spelar det ingen roll hur många guldmynt en har.

Något som jag uppskattar är att boken utgår från människan som social, samarbetande varelse snarare än Homo Economicus, nyttomaximeraren. Jag har alltid haft svårt för den människosyn den senare representerar eftersom jag inte känner igen mig, varken för egen del eller i människor runt omkring mig. En oerhört intressant berättelse i boken är den om hur vårt nuvarande system, med pengar, kom till. I skolan lär en sig att människor förr använde sig av bytesekonomi; en sko byttes mot morötter och öl mot en kastrull. Eftersom det var krångligt att hitta just det en sökte så ska pengar, mynt, ha kommit till som mellanhand. Men tydligen är detta ingenting annat än en myt. Antropologer har kommit fram till att människor tidigare använt sig av olika typer av gåvoekonomi. Istället kom pengar till för att staten behövde avlöna sina soldater, men inte hade mat och andra förnödenheter så det räckte. Staten beslutade därför att driva in skatt av civilbefolkningen i mynt, och avlönade soldaterna med sådana. Civilbefolkningen och soldaterna försattes i en situation utan annat val än att handla med varandra; mynt mot förnödenheter. Smart, och för mig tidigare okänt.

Från boken tar jag tar med mig skepticism mot idéen om den hållbara staden; att ekostorstaden skulle vara svaret på överbefolkning och miljöproblem. Det är en filosofi som pumpas ut i media och ses på som i det närmaste självklar. Istället är det på landsbygden som David Jonstad hittat sin framtid, med en liten bit mark och målet att bli i det närmaste självförsörjande. Inspirerande!

Budskapet i boken knyter an till tanken om att lära om sig, från konsument till producent. Jag inser att det är det jag ägnat mig åt i ett par år, med myrsteg. Startat den här bloggen, till exempel. Nu när jag vet att det är det jag gör skulle jag vilja ta större steg. Sedan ett par veckor tillbaka har jag gjort flera nya saker; bland annat gjort flädersaft från vild fläder och kokat marmelad på citronerna. Ett litet steg för mänskligheten, men ett ordentligt steg framåt för mig. Om jag lär mig att koka sylt i en handvändning är det nämligen betydligt högre chans att jag lyckas ta hand om de många liter bär som vi får på landet och som tidigare somrar plockats men möglat bort i sina bunkar.

IMG_0324
Citronmarmelad med fläder i barnmatsburkar, med tyghatt från en trasig pyjamas, snöre av restgarn och etikett utklippta från en söt presentförpackning med karameller. 

 

 

Annonser

Kollaps -livet vid civilisationens slut

David Jonstads bok Kollaps – livet vid vägens slut, handlar, inte helt otippat med tanke på titeln, om peak oil och vad denna snart (redan?) förestående ekonomiska kris kan föra med sig för oss i Europa och västvärlden. Hur somliga väljer att förbereda sig med vapen som inför en zombieinvasion medan David Jonstad själv hyser tilltro till människans storartade förmåga till samarbete. Stora delarna av boken ger mig Klimatångest Deluxe, men det är nog också meningen.

I boken görs jämförelser med andra civilisationer som kollapsat, där Romarriket och Mayaindianernas kultur behandlas till stor del. De historiska skildringarna är intressanta och det särskilt som det blir tydligt att vi människor, som varelser, är desamma idag som för två tusen år sedan. Vi inbillar oss med envis naivitet att vår kultur är den för alltid härskande, och enda rimliga. I mitt stilla sinne funderar jag på; hur kommer eftervärlden se på våra stora fängelser, på vårt obegränsade konsumerande eller på att vi håller tigrar i burar där de knappt kan ställa sig upp? Det går att argumentera för att de stora fängelserna med isoleringsceller där människor tvingas sitta i åratal är på minst samma nivå i galenskap som romarnas Colosseum. Det är dock min egen tanke och inget jag ska belasta David Jonstad för. En rolig berättelse från boken är den om senaten i Rom, som fortfarande flera hundra år efter Romarriket fallit sammanträdde, trots att de naturligtvis inte hade någon som helst makt. Det sista som lämnar oss människor är hoppet.

Eller? David Jonstad deklarerar mot slutet av boken att det är när hoppet lämnat oss som vi kan börja jobba. Och jag kan inte nog hålla med! Jag behöver inte höghastighetståg, perfekt internet, brödrost och nya kläder varje månad (eller ens varje säsong). Det hoppet lämnar jag gärna till förmån för annat. Det jag behöver är mat och vatten till min familj, hyffsat boende och sjukvård och jag behöver dessutom fina, nära relationer till släkt och vänner.

Boken gav ny näring till mina tankar om självhushållning, vilket jag i dagsläget är så långt ifrån som en kan komma. Men jag tror mycket på det David Jonstad skriver om att skillnaden mellan att vara 0 % och 5 % förberedd på ett ändrat läge i världsekonomin och klimatet är nog så betydelsefull. Om jag kan ordna så att min familj kan ha värme, mat och vatten en kort tid framåt så får det stor betydelse för att jag ska behålla lugnet om (när) det brakar. Och det sämsta som kan hända vid en kollaps måste ju vara att en får panik. Nog om det – läs boken! Nu ska jag sätta tänderna i den bok av David Jonstad jag från början hade tänkt läsa, nämligen Jordad som är den förhoppningsvis lite mer peppiga uppföljaren till Kollaps.

 

IMG_0295

Bygg en förmögenhet -fixa familjens ekonomi

IMG_0292

Bygg en förmögenhet heter en nyutkommen bok av Joel Bladh, som jag beställde hem till mitt lokala bibliotek och nu har plöjt igenom. Nedan kommer några tankar om boken.

Joel Bladh riktar sig till småbarnsföräldrar vilket jag tycker är fantastiskt! I och med det bekräftar han att motivation, mål och ekonomiskt syn- och förhållningssätt är oändligt mycket viktigare för den framtida ekonomin än summan i lönekuvertet. För min del är det skönt att läsa denna motsatta inställning från den jag lite grann upprörde mig över i en tidigare läst familjeekonomibok, Mamma, pappa, pengar -att småbarnsåren skulle vara oerhört knappa och det är förståeligt att en inte kan spara något alls då (men att ge iPhones till barnen går ändå bra tydligen).

Bygg en förmögenhet är lättförståelig och klok. Det är en toppenbok som en första introduktion till sparande och för att vidga tankebanorna kring hur en familjs ekonomi kan se ut. För mig blev det inte så. Joel Bladh är lite för försiktig för min smak; jag vill hellre höra att jag är grundlurad av korrupt kapitalism och att hans metod är lösningen och pay-back-time! Men; en kan inte få allt.

Tummen upp för kapitel om jämställdhet även om också det är för försiktigt; skillnader i inkomst och förmögenhet mellan män och kvinnor beror inte bara på deltidsarbete och dylikt (som Bladh skriver) utan till skrämmande stor del på diskriminering. Mäns arbete, åsikter och position värderas högre än kvinnors, allt annat lika. Det finns det mycket forskning som visar och det är högst relevant i en ekonomibok som behandlar jämställdhet. I kapitlet om pengar och barn benämner han barn i allmänhet som ”han”, vilket är synd eftersom han i en senare del faktiskt använder sig av det ypperliga ordet ”hen”, som inte utesluter hälften av alla barn. Barns ekonomiska uppfostran är dessutom inte alls jämställd; pojkar får från redan tidig ålder mer pengar att röra sig med än flickor. Något att bita i för småbarnsföräldrarna, som säkert inte menar illa alls men vars kollektiva beteende får konsekvenser för samhället i stort.

Sammantaget är detta en bra bok som är klart läsvärd för den som vill vidga sina vyer och ändra sitt ekonomiska beteende och synsätt, eller för dem som vill ta ett förnyat helhetsgrepp.

 

 

Det rasslar till

Efter en dryg vecka på landet, med köksrenovering och fix i trädgården, har jag nu varit hemma i stan för någon typ av party-vecka. Det är födelsedagar, bokklubb, parmiddagar, inflyttningsfester och annat skojigt. Vi har till och med varit en sväng på Operan. Prioriteringen har skiftat från sparande till det administrativa eftersom vi fortfarande har en del kvar att lära oss om hur en är på landet med bebis, hur en går på restaurang med bebis och så vidare. Det har rasslat till ordentligt! Maken fick en oförutsedd inkomst den här månaden och i och med har vi ännu inte behövt nalla på sparkontot, men pengarna har gått åt som smör i solsken.

Lärdom: När en ännu inte fått in rutinen att bara göra av med det absolut nödvändigaste går det inte att släppa på planerande av inköp eller snåltarm utan att det går åt mycket pengar fort.

Exempel: En kompis kille fyllde jämnt. Vi köpte present, transporterade oss till stan, gick ut och åt och tog en efterföljande drink till en total kostnad om 1 500 kr. Det är mer än vi vanligtvis lägger på våra egna födelsedagar och en utgift som inte budgeterats.

Samtidigt så är det svårt att tacka nej till roliga saker, som är en stor del av ens liv. Jag tackar nog ja lite utan eftertänksamhet eftersom jag är social och gärna vill fira och festa så ofta det går. Det är intressant för jag vet ju egentligen inte hur andra brukar göra. Väljer de ut det roligaste och tackar nej till annat? Jobbar de lite övertid på jobbet för att få råd, eller tar de sms-lån? Tar av sina sparpengar?

Hur resonerar ni som läser här, tackar ni ja till allt roligt och tar den efterföljande ekonomiska smällen eller är ni lite mer eftertänksamma än jag är?