Hoppet gör mig bittrare än någonsin

Imorgon återstår 29 arbetsdagar på min nuvarande arbetsplats. Jag har fått ett nytt arbete som känns okej. Det pirrar inte i magen när jag tänker på det men det är ett helt okej jobb att ha under en period.

Jag blir mer och mer säker på vad jag vill göra i framtiden, men den branschen är märklig. Trots långa, i mitt fall dubbla, utbildningar så startar många utan lön den första tiden. Det hade fungerat för mig, utifrån hur vi levt under tiden som föräldralediga så vet jag ju att det går att leva på lite, men den kvarvarande känslan inuti är ändå att jag blir utnyttjad av någon om jag inte får en rimlig lön. Och det är det inte värt. Så jag tar mitt nya jobb som känns okej och inväntar ett bättre läge, en bättre arbetsgivare. Jag vet att de finns, men de är få och jag hoppas denna nya erfarenhet ökar mina chanser att hamna rätt tillslut.

Trots att min man är hemma med vår son är det tufft. Jag var borta från jobbet 15 månader i streck; semester, sjukskrivning och föräldraledighet. Det var tufft att komma tillbaka. Efter en dag framför datorn, då jag desperat försökte uppdatera mig på alla nyheter i de fem olika datasystem vi arbetar i, hade jag fyra heldagar med förhandlingar. De efterföljs alltid av mycket arbete och när jag hade tappat rutinen blev det jobbigt. Min kropp spårade ur av chocken.

Nu har jag vant mig och samtidigt inte. Jag har väldigt svårt att acceptera ekorrhjulet, jag ser ingen tjusning alls med det. Tycker det känns ganska hopplöst, får svårt att lyfta blicken. Den personliga utveckling som jag gjorde under min ledighet, och som resulterade i tankar om minimalism och den här bloggen, är med mig som en hemlig bisittare på min axel. Den gör mig lite bitter. När jag utvilad under föräldraledigheten kände att allt var möjligt, att jag hittat vägen ut, så känner jag nu snarare att den här världen är allt för knäpp. Att bilden av livet, där alla vakna timmar ska tillbringas med människor som jag kanske inte ens tycker om på ett kontor inomhus för att alla ska kunna ha nya kläder varje månad, två bilar och flyga till Thailand och ”fylla på med d-vitamin”, är väldigt dyster. Det är faktiskt sjukt och ett helt värdelöst system.

Ett citat följer med mig; Om man gör som alla andra får man samma resultat som alla andra får. Så jag försöker tänka tvärtom eller i vart fall så fritt jag kan. Men jag har inte grävt mig så djupt att jag kan kasta alla andra värderingar åt sidan. Jag tycker fortfarande det är viktigt att få till träning och bra mat, träffa vänner och handarbeta. Hade jag tidigare gjort karriär och spenderat pengarna varje månad, att det var det som var referenspunkten och jag nu ville byta linje; fortsätta jobba men byta ut konsumtionen mot annat, så hade det till viss del varit enklare. Då hade jag kanske redan gjort avkall på saker för att vara med i rejset, kanske kände mig ohälsosam. Då kunde jag byta shoppingen mot en tur i skogen. Det är inte så det ser ut för mig nu; jag står på startlinjen. Och att stå där med barn, krav på arbetslivets uppgifter och lön och samtidigt krav på tillräcklig egentid, det är inte helt enkelt. Jag har inte ”bevisat mig” men jag har krav ändå.

Jag och min man är ju i uppstart. Vi är ynka (i sammanhanget) 30 år, vi vill ha fler barn och åstadkomma något i våra karriärer. Vi vill spara pengar. Nog har vi goda förutsättningar, men det är ändå en svår balansgång. Hur tryggt jobb ska jag ta, när en mindre trygg anställning med sämre villkor och mer jobb idag, kan leda till mer frihet om fem år, när sonen är 6 år? Är det bättre att arbeta 40 h/v på ett statligt kontor än 50 h/v med möjlighet att arbeta hemifrån? Är det värt att sticka mindre för att tjäna mer, så jag kan sticka mer i framtiden? När man ”knäckt koden” kommer andra problem helt enkelt. Om frågan bara hade varit; Vad är viktigast, jobb eller tid med ditt barn? hade jag gått ner till 75 % på studs och förlitat mig på statlig tjänstepension och senare tänkt att jag valde mitt barn och det beslutet skulle jag aldrig tvivlat på. Men nu, när jag förstår att vi lever i enormt överflöd och jag kan få allt, blir kraven på mig själv också högre. Att välja smart, rätt. Det är jobbigt att tänka själv. 

Annonser