Två disktrasor svarar på frågan om det går att sticka fred

På Armémuseum finns fina utställningar om krigets Sverige men också väldigt intressanta tillfälliga utställningar. Just nu pågår en som heter Knitting Peace som är fantastisk. I samarbete med Cirkus Cirkör ombads människor att sticka och skicka in vita stickningsarbeten och därtill resonera över om det går att sticka fred. De måste ha fått ett otroligt gensvar för det var riktigt mäktigt att strosa bland alla hundratals (tusentals?) vita verk.

En handarbetsgalning som jag själv måste nog mena att stickning i vart fall bär oss åt rätt håll. Att sticka är meditation, eftertanke och långsamhet. Det är omtanke om den som ska bära plagget. Det är en sysselsättning istället för annat mer destruktivt. Det är utveckling och möjlighet att vara stolt över sig själv och det en åstadkommer. Det är en sorts förädling och bearbetning på ett gott sätt. Att stickning varit bidragande till krigsframgång är på gott och ont också sant. Under Finska vinterkriget har jag förstått att varenda svensk kvinna och flicka stickade åt soldaterna och att skydd mot den väldiga kylan var avgörande.

Bland de alster som skickats in fastnade jag för en disktrasa. Har inte tänkt på att det såklart är fullt möjligt att sticka sina disktrasor; varför inte? På bilden finns också brevet från disktrasans skapare. Hon konstaterar ”alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts. Åtminstone borde det vara så – även höga herrar bör kunna det. Då kanske vi kan börja ana fred.” Jag kan inte annat än att hålla med.

img_0693
Alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts.

Det påminner mig om en diskussion hos Minimalisterna om att leja bort städning. Jag förstår att många väljer det. Men jag tycker inte om det och det passar inte in i min minimalism. Som jag också skrev där så tycker jag det ingår i ett liv att städa upp efter sig. Det är något så typiskt den stressade nutidsmänniskan att ta bort symptomet istället för sjukdomen; det är ju tidsbristen som är problemet, inte smutsen. Städning är tid för eftertanke och förbereda sig för något nytt. Att leja bort det innebär att alltid vara på väg framåt och aldrig hämta andan.

Kanske kan stickning och diskning skapa fred.

Istället för en blomma fick jag på min födelsedag just en disktrasa från Växbo Lin. En disktrasa i naturmaterial, vävd där den köptes och som kan tvättas och användas till den faller i bitar. Helt i min smak.

img_0708

Jordad -Enklare liv i kollapsens skugga

I sin uppföljare till Kollaps, Jordad, försöker David Jonstad svara på hur vi ska försörja oss när peak oil och klimatförändringarna på riktigt börjar märkas i vardagen, även för oss i trygga Sverige. Han beskriver markens betydelse och kamp om marken genom historien. Idag är det lätt, i alla för mig, att tänka att det är makt och pengar som har och alltid har haft betydelse, vilket såklart inte stämmer. Har en ingenting att äta spelar det ingen roll hur många guldmynt en har.

Något som jag uppskattar är att boken utgår från människan som social, samarbetande varelse snarare än Homo Economicus, nyttomaximeraren. Jag har alltid haft svårt för den människosyn den senare representerar eftersom jag inte känner igen mig, varken för egen del eller i människor runt omkring mig. En oerhört intressant berättelse i boken är den om hur vårt nuvarande system, med pengar, kom till. I skolan lär en sig att människor förr använde sig av bytesekonomi; en sko byttes mot morötter och öl mot en kastrull. Eftersom det var krångligt att hitta just det en sökte så ska pengar, mynt, ha kommit till som mellanhand. Men tydligen är detta ingenting annat än en myt. Antropologer har kommit fram till att människor tidigare använt sig av olika typer av gåvoekonomi. Istället kom pengar till för att staten behövde avlöna sina soldater, men inte hade mat och andra förnödenheter så det räckte. Staten beslutade därför att driva in skatt av civilbefolkningen i mynt, och avlönade soldaterna med sådana. Civilbefolkningen och soldaterna försattes i en situation utan annat val än att handla med varandra; mynt mot förnödenheter. Smart, och för mig tidigare okänt.

Från boken tar jag tar med mig skepticism mot idéen om den hållbara staden; att ekostorstaden skulle vara svaret på överbefolkning och miljöproblem. Det är en filosofi som pumpas ut i media och ses på som i det närmaste självklar. Istället är det på landsbygden som David Jonstad hittat sin framtid, med en liten bit mark och målet att bli i det närmaste självförsörjande. Inspirerande!

Budskapet i boken knyter an till tanken om att lära om sig, från konsument till producent. Jag inser att det är det jag ägnat mig åt i ett par år, med myrsteg. Startat den här bloggen, till exempel. Nu när jag vet att det är det jag gör skulle jag vilja ta större steg. Sedan ett par veckor tillbaka har jag gjort flera nya saker; bland annat gjort flädersaft från vild fläder och kokat marmelad på citronerna. Ett litet steg för mänskligheten, men ett ordentligt steg framåt för mig. Om jag lär mig att koka sylt i en handvändning är det nämligen betydligt högre chans att jag lyckas ta hand om de många liter bär som vi får på landet och som tidigare somrar plockats men möglat bort i sina bunkar.

IMG_0324
Citronmarmelad med fläder i barnmatsburkar, med tyghatt från en trasig pyjamas, snöre av restgarn och etikett utklippta från en söt presentförpackning med karameller. 

 

 

Kollaps -livet vid civilisationens slut

David Jonstads bok Kollaps – livet vid vägens slut, handlar, inte helt otippat med tanke på titeln, om peak oil och vad denna snart (redan?) förestående ekonomiska kris kan föra med sig för oss i Europa och västvärlden. Hur somliga väljer att förbereda sig med vapen som inför en zombieinvasion medan David Jonstad själv hyser tilltro till människans storartade förmåga till samarbete. Stora delarna av boken ger mig Klimatångest Deluxe, men det är nog också meningen.

I boken görs jämförelser med andra civilisationer som kollapsat, där Romarriket och Mayaindianernas kultur behandlas till stor del. De historiska skildringarna är intressanta och det särskilt som det blir tydligt att vi människor, som varelser, är desamma idag som för två tusen år sedan. Vi inbillar oss med envis naivitet att vår kultur är den för alltid härskande, och enda rimliga. I mitt stilla sinne funderar jag på; hur kommer eftervärlden se på våra stora fängelser, på vårt obegränsade konsumerande eller på att vi håller tigrar i burar där de knappt kan ställa sig upp? Det går att argumentera för att de stora fängelserna med isoleringsceller där människor tvingas sitta i åratal är på minst samma nivå i galenskap som romarnas Colosseum. Det är dock min egen tanke och inget jag ska belasta David Jonstad för. En rolig berättelse från boken är den om senaten i Rom, som fortfarande flera hundra år efter Romarriket fallit sammanträdde, trots att de naturligtvis inte hade någon som helst makt. Det sista som lämnar oss människor är hoppet.

Eller? David Jonstad deklarerar mot slutet av boken att det är när hoppet lämnat oss som vi kan börja jobba. Och jag kan inte nog hålla med! Jag behöver inte höghastighetståg, perfekt internet, brödrost och nya kläder varje månad (eller ens varje säsong). Det hoppet lämnar jag gärna till förmån för annat. Det jag behöver är mat och vatten till min familj, hyffsat boende och sjukvård och jag behöver dessutom fina, nära relationer till släkt och vänner.

Boken gav ny näring till mina tankar om självhushållning, vilket jag i dagsläget är så långt ifrån som en kan komma. Men jag tror mycket på det David Jonstad skriver om att skillnaden mellan att vara 0 % och 5 % förberedd på ett ändrat läge i världsekonomin och klimatet är nog så betydelsefull. Om jag kan ordna så att min familj kan ha värme, mat och vatten en kort tid framåt så får det stor betydelse för att jag ska behålla lugnet om (när) det brakar. Och det sämsta som kan hända vid en kollaps måste ju vara att en får panik. Nog om det – läs boken! Nu ska jag sätta tänderna i den bok av David Jonstad jag från början hade tänkt läsa, nämligen Jordad som är den förhoppningsvis lite mer peppiga uppföljaren till Kollaps.

 

IMG_0295

Lilla tygblöjskolan – andra delen

I Lilla tygblöjskolan – första delen beskrev jag varför vi valt att använda tygblöjor och vilken typ av blöjor vi använder. I det här inlägget berättar jag hur jag gjorde när jag tog den enklaste och billigaste vägen mot en fungerande tygblöjsvardag: DIY!

Komponenterna
Blöjorna består av fyra komponenter; vikblöja i bomull, inlägg i frotté, resårband och ytterbyxa i ull. Vikblöjan är själva basen som packas med inlägg i frotté, viks runt bebisen och sätts fast med resårband. Ytterst ett par stickade kortbyxor i ull. Viklöjan tar upp en del vätska och inläggen kan anpassas efter behov; ju mer fukt desto mer inlägg. Ull är ett fantastiskt material som håller fukten inne i blöjan.

Vikblöja
Vikblöjorna är gjorda av givmilda släktingars gamla lakan. Släktingarna blev glada att få mer utrymme i sina linneskåp och i efterhand inser jag att jag med fördel bara hade kunnat öppna mitt eget – där finns betydligt mer än vi använder. Blöjorna gjorda av underlakan är generellt bättre än de gjorda av påslakan då de är något styvare i materialet, men vi använder båda sorterna.

Lakanen la jag ut på golvet och klippte ut i fyrkanter om 64 x 64 cm och 84 x 84 cm, vilket motsvarar färdiga storlekarna 60 x 60 samt 80 x 80 plus sömnsmån. Sedan fållade jag kanterna på symaskin genom att vika in kanten två gånger och sy raksöm. Huruvida en väljer att sy raksöm eller sicksack spelar naturligtvis ingen roll. Mina blöjor blev inte helt rektangulära men det har inte varit något problem.

Sen gjorde jag om alltihop, eftersom någon granne tydligen blev oerhört lockad av mitt verk och stal mer än hälften av alla blöjor i vår gemensamma tvättstuga.

En rekommendation är att ha ungefär 24 stycken blöjor. Vi hade färre i den mindre storleken men tvättade oftare. Nu använder vi bara den större storleken och upplever att 24 är ett lagom antal.

bild (67)Dubbelvikt tygblöja av mormors gamla påslakan

Inlägg
Som inlägg har vi använt lappar klippta ur frottéhanddukar som jag fållat med sicksacksöm. Även för dessa var släktingar behjälpliga med gamla handdukar, men liksom med vikblöjorna är det troligen lättast att bara öppna sitt eget linneskåp. Lapparna är ungefär lika stora som ett halvt A4.

Inläggen har vi använt som tvättlappar vid blöjbyten också. Från början hade vi olika lappar för blöjinlägg och tvätt men det var onödigt krångligt, de ska ju ändå tvättas.

Resårband
Vi klippte till ett band från min resårbandslåda men har en inte en sådan låda (fast det har väl alla va?!) så är ett tips att ta ett par uttjänta boxerkalsonger (DET har alla!) och klippa av själva resårlinningen. Resårbandet träs över benen och sätts runt midjan för att hålla vikblöjan på plats.

Ullblöjbyxa
Ullblöjbyxorna är en modifiering av detta mönster från Ottobre. Mönstret är lättstickat och består nästan bara av räta maskor. En nybörjare klarar det enkelt! Modifieringen består i att jag ökat utrymmet mitt bak för en ”putigare” och längre rumpa. Det har jag fått till genom att sticka förkortade varv, vilket innebär att jag på vissa varv vänder på stickningen och stickar tillbaka innan jag nått fram till kanten. Jag har inte haft något särskilt system utan gjort detta tills jag tyckt mig få till rätt ”put”.

En rekommendation är att det behövs ungefär sex stycken ytterbyxor i omlopp i taget. Byxorna byts ut vartefter bebisen växer. Vi har ofta haft färre än sex och jag skulle säga att tre är en nedre smärtgräns.

Det finns många alternativa metoder till mina och det går att läsa om dem på nätet. Den som inte vill sticka kan till exempel köpa blöjbyxor eller sy av gamla ylletröjor. Om du är intresserad av att testa men känner att något av ovanstående inte passar dig finns det garanterat andra sätt, tips och trix som passar bättre. Undrar du något? Fråga mig!

I nästa inlägg ger jag tvättråd och försöker mig på att beskriva vikningen. Håll utkik!

 

 

 

 

Nystan av återvunnet garn

När jag köper garn så är det som att snåltarmen tagit en ordentlig sup och slumrar till en stund. Oftast försöker jag köpa ekologiskt garn, men egentligen så är det ju allra bäst för miljön att köpa så lite nytt som det bara går. Textilbranschens utsläpp är inte att leka med och jag vill helst inte bidra om jag kan undvika det. Men garn är ju bara för härligt!

Så jag har börjat återvinna garn. Garn som redan producerats, blivit till ett plagg som använts och nu är redo för sophögen. Det garnet använder jag på nytt!

Processen är tidsödande, men som jag skrivit tidigare så är det inget jag räds. Jag nystar nystan och älskar varje sekund.

bild (49)

Det känns lite som att lura systemet.

 

 

 

 

Om varför det är bättre att sälja än att skänka

I minimalismpodcasten Slow your home pratar Brooke McAlary i avsnittet Everyday slow living for the ”normal person” med Ellen Ronalds Keene om att rensa ur bland sina ägodelar. De diskuterar hur man bäst gör sig av med sakerna; skänka, sälja eller slänga. De menar att man redan bestämt sig för att inte äga en viss sak och sagt hej då. Den ekonomiska vinningen i att sälja småsaker är liten i förhållande till arbetet med försäljningen som ibland dessutom kan dra ut på tiden. De råder därför sina lyssnare att skänka bort sådant som är värt mindre än kanske 1 000 kr till välgörenhet hellre än att försöka sälja dem på loppis eller onlineauktioner.

Jag håller inte med.

Vissa typer av prylar, till exempel kläder av billigare slag och leksaker, finns i stort överflöd i världen. Det som skänks kommer inte andra till godo, helt enkelt för att det finns för mycket redan, och en hel del skeppas till fattigare länder där det läggs på hög -sophög. På vissa platser har den inhemska klädproduktionen slagits ut helt på grund av de mängder billiga slit-och-släng-kläder som välvilliga välbeställda västvärlden skänker bort utan eftertanke. Sakerna blir herrelösa sopor och den nyomvända minimalisten i utrensningstagen hade lika gärna kunnat slänga prylarna i hushållssoporna.

Om man istället anstränger sig för att sälja sina småsaker ger man dem en ny ägare. Det som säljs på Tradera för en ynka krona köps trots allt av någon som vill ha just den prylen; som sökt fram den och är beredd att betala frakt och vänta på leverans. Där igenom har saken garanterat fått ett nytt hem och den som rensar ur har tagit ansvar för sitt tidigare konsumerande. Man har undgått att åter igen låta det monetära värdet styra ens agerande och istället gjort det moraliskt riktiga.

Vad tycker du?