Två disktrasor svarar på frågan om det går att sticka fred

På Armémuseum finns fina utställningar om krigets Sverige men också väldigt intressanta tillfälliga utställningar. Just nu pågår en som heter Knitting Peace som är fantastisk. I samarbete med Cirkus Cirkör ombads människor att sticka och skicka in vita stickningsarbeten och därtill resonera över om det går att sticka fred. De måste ha fått ett otroligt gensvar för det var riktigt mäktigt att strosa bland alla hundratals (tusentals?) vita verk.

En handarbetsgalning som jag själv måste nog mena att stickning i vart fall bär oss åt rätt håll. Att sticka är meditation, eftertanke och långsamhet. Det är omtanke om den som ska bära plagget. Det är en sysselsättning istället för annat mer destruktivt. Det är utveckling och möjlighet att vara stolt över sig själv och det en åstadkommer. Det är en sorts förädling och bearbetning på ett gott sätt. Att stickning varit bidragande till krigsframgång är på gott och ont också sant. Under Finska vinterkriget har jag förstått att varenda svensk kvinna och flicka stickade åt soldaterna och att skydd mot den väldiga kylan var avgörande.

Bland de alster som skickats in fastnade jag för en disktrasa. Har inte tänkt på att det såklart är fullt möjligt att sticka sina disktrasor; varför inte? På bilden finns också brevet från disktrasans skapare. Hon konstaterar ”alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts. Åtminstone borde det vara så – även höga herrar bör kunna det. Då kanske vi kan börja ana fred.” Jag kan inte annat än att hålla med.

img_0693
Alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts.

Det påminner mig om en diskussion hos Minimalisterna om att leja bort städning. Jag förstår att många väljer det. Men jag tycker inte om det och det passar inte in i min minimalism. Som jag också skrev där så tycker jag det ingår i ett liv att städa upp efter sig. Det är något så typiskt den stressade nutidsmänniskan att ta bort symptomet istället för sjukdomen; det är ju tidsbristen som är problemet, inte smutsen. Städning är tid för eftertanke och förbereda sig för något nytt. Att leja bort det innebär att alltid vara på väg framåt och aldrig hämta andan.

Kanske kan stickning och diskning skapa fred.

Istället för en blomma fick jag på min födelsedag just en disktrasa från Växbo Lin. En disktrasa i naturmaterial, vävd där den köptes och som kan tvättas och användas till den faller i bitar. Helt i min smak.

img_0708

Kollaps -livet vid civilisationens slut

David Jonstads bok Kollaps – livet vid vägens slut, handlar, inte helt otippat med tanke på titeln, om peak oil och vad denna snart (redan?) förestående ekonomiska kris kan föra med sig för oss i Europa och västvärlden. Hur somliga väljer att förbereda sig med vapen som inför en zombieinvasion medan David Jonstad själv hyser tilltro till människans storartade förmåga till samarbete. Stora delarna av boken ger mig Klimatångest Deluxe, men det är nog också meningen.

I boken görs jämförelser med andra civilisationer som kollapsat, där Romarriket och Mayaindianernas kultur behandlas till stor del. De historiska skildringarna är intressanta och det särskilt som det blir tydligt att vi människor, som varelser, är desamma idag som för två tusen år sedan. Vi inbillar oss med envis naivitet att vår kultur är den för alltid härskande, och enda rimliga. I mitt stilla sinne funderar jag på; hur kommer eftervärlden se på våra stora fängelser, på vårt obegränsade konsumerande eller på att vi håller tigrar i burar där de knappt kan ställa sig upp? Det går att argumentera för att de stora fängelserna med isoleringsceller där människor tvingas sitta i åratal är på minst samma nivå i galenskap som romarnas Colosseum. Det är dock min egen tanke och inget jag ska belasta David Jonstad för. En rolig berättelse från boken är den om senaten i Rom, som fortfarande flera hundra år efter Romarriket fallit sammanträdde, trots att de naturligtvis inte hade någon som helst makt. Det sista som lämnar oss människor är hoppet.

Eller? David Jonstad deklarerar mot slutet av boken att det är när hoppet lämnat oss som vi kan börja jobba. Och jag kan inte nog hålla med! Jag behöver inte höghastighetståg, perfekt internet, brödrost och nya kläder varje månad (eller ens varje säsong). Det hoppet lämnar jag gärna till förmån för annat. Det jag behöver är mat och vatten till min familj, hyffsat boende och sjukvård och jag behöver dessutom fina, nära relationer till släkt och vänner.

Boken gav ny näring till mina tankar om självhushållning, vilket jag i dagsläget är så långt ifrån som en kan komma. Men jag tror mycket på det David Jonstad skriver om att skillnaden mellan att vara 0 % och 5 % förberedd på ett ändrat läge i världsekonomin och klimatet är nog så betydelsefull. Om jag kan ordna så att min familj kan ha värme, mat och vatten en kort tid framåt så får det stor betydelse för att jag ska behålla lugnet om (när) det brakar. Och det sämsta som kan hända vid en kollaps måste ju vara att en får panik. Nog om det – läs boken! Nu ska jag sätta tänderna i den bok av David Jonstad jag från början hade tänkt läsa, nämligen Jordad som är den förhoppningsvis lite mer peppiga uppföljaren till Kollaps.

 

IMG_0295

Varför socker skapar materialism

Det är nu fem-sex år sedan som jag läste Andreas Eenfeldts bok Matrevolutionen och konverterade till LCHF. Som med allt jag läser in mig på blir jag lite lätt manisk och vill rädda de som fortfarande lever med min tidigare (uppenbarligen livsfarliga!!!) uppfattning om sakernas tillstånd. Jag har inte ätit strikt LCHF alla de här åren men konceptet är i mitt liv för att stanna eftersom det fungerar så otroligt bra. Även i perioder där jag inte lever LCHF så är det ett värdefullt verktyg inför till exempel en stressig vecka på jobbet. Jag är nog mindre benägen att försöka frälsa mina medmänniskor nu, men det är också så att fler inser att socker är farligt och färre försöker därmed tillbakafrälsa mig till tallriksmodellen.

Just nu är jag på väg att återgå till en kost utan socker och snabba kolhydrater. Tidigare har det alltid fungerat bäst för mig att göra hela förändringen på en gång; go cold turkey. Till skillnad från när det enbart handlat om min egen hälsa ser jag nu goda vanor i familjen, för min sons skull, som en av de största fördelarna med att äta bra mat. För att uppnå det målet är det en mer rimlig ansats att ta ett steg i taget. I januari startade godislöftet och igår, den 1 mars, bestämde jag mig för att ta bort pasta och mjukt bröd ur vardagskosten.

Rudolf Steiner ska ha sagt att ”sugar essentially causes materialism”. Det stämmer bra med min uppfattning och erfarenhet. En blodsockerkurva som åker berg- och dalbana hela dagarna skapar en otålighet i hjärnan och hjärtat. Det man vill ha, vill man ha NU och det är svårt att ge sig till tåls. Man lever helt enkelt med en beroendehjärna. En vanlig sidoeffekt av att lägga om kosten är faktiskt förbättrad privatekonomi och det är inte så konstigt. Man måste inte längre agera på varje impuls och blir inte heller så lockad att det måste innebära ett aktivt beslut, som tar energi, att inte följa impulsen. En kropp i hormonell balans skapar goda förutsättningar att ta sig an andra delar av livet, till exempel sin ekonomi eller sitt konsumtionsbeteende.