Torsdagar är min hatdag

Och det blir tydligt nu när jag är åter på jobbet. På torsdagar är jag trött, men det är fortfarande lite tid kvar att jobba innan helgen. Efter föräldraledigheten är jag van att kunna analysera och fundera dagarna i ända och tänker genast ”Är det så här jag ska leva?!”. Och svaret är JA. Det finns oändligt många andra tidsperioder och platser jag hade kunnat leva i och på, som vore klart sämre. Men vad är det för peppigt med det, undrar du.

Det är inte peppigt. Men det är ett recept mot känslor av otacksamhet, stress, otillräcklighet. När jag tänker på att jag bara träffat min son ett par timmar varje kväll den här veckan. När jag tänker att han snart börjar förskola och inte heller kommer vara med sin pappa under dagarna, utan vilt främmande människor. När jag tänker att vi omöjligen kommer räcka till. DÅ behöver jag känna att, ja, för mig ser livet ut så här just nu. Det kunde vara oändligt mycket värre, både för mig och mitt barn. Det måste se ut så här just nu för att jag ska kunna förbättra min faktiska och upplevda frihet i framtiden, så att jag kan välja att vara med honom mer än mitt jobb tillåter mig idag. Och den processen kommer inte gynnas av att jag blir ytterligare en kvinna med dåligt samvete över att inte räcka till.