Hur har vi fått så stor respekt för sedlar och mynt?

Jag har varit i London. Passade på att besöka Bank of England Museum. Gratis inträde och väl värt någon timme. Är intresserad av historia och förvånas ofta över hur kort tid vi levt med kulturella ”sanningar”. Att det jag idag uppfattar som oföränderligt en dag, för inte så länge sedan, inte alls var självklart. Som den nu naturliga respekten för pengar; sedlar och mynt. Få skulle slänga pengar, oavsett värde. Det kommer sig naturligt att fundera på om det ens är lagligt. Själv har jag en burk i ett skåp, full med mynt i valutor som jag inte kan betala med här hemma.

En gång var samhället oförberedd på värdet av sedlar. Den underförstådda respekten som staten behövde övertyga medborgarna om när de först började trycka sedlar. För att en sedel inte skulle ses som en pappersbit vilken som helst, som en kan kopiera. Och många fick betala ett högt pris för att systemet skulle få en chans att fungera.

Mellan 1797 och 1821 hängdes över 300 personer som straff för förfalskning av Bank of Englands sedlar. Många andra straffades med deportation till Australien. Banken blev kritiserad för de oproportionerligt hårda straffen. Inte konstigt att folket fick stor respekt för sedlarna och att den respekten är självklar idag. En sedel är inte en vanlig pappersbit.

img_0799

 

Gästspel: IN och UT

Varför jag inte brukar räkna prylar 

Jag tillhör inte den växande skaran som räknar prylar som köps in och kastas ut ur huset. Det tar tid och skapar ett onödigt fokus på saker. För mig är det helt ointressant hur många bunkar, handdukar eller blusar jag äger.

För mig är det viktiga funktionen. Jag vill ha en vardag där sakerna är hjälpmedel, inte mål i sig. Jag vill inte se det som en fritidssyssla att shoppa eller ägna en hel helg åt att rensa på vinden, som så många gör. Istället tänker jag i processer. Om en syssla, t.ex. hänga tvätt, klä sig på morgonen, gå ut med hunden eller plocka ur diskmaskinen, tar lång tid eller känns krånglig och gör mig irriterad så beror det nästan alltid på att där finns för många prylar. Som är i vägen. Att processen att plocka ur diskmaskinen inte är tillräckligt smidig är för att det står för många skålar i skåpet där jag ska ställa glasen, så glasen får inte plats och jag måste då flytta skålarna. Men det finns inte plats att ställa ifrån sig på diskbänken för där står vattenflaskorna som inte har någon given plats i skåpen än, eftersom skåpen i sin tur är fulla med saker vi inte använder – och så vidare i vad som ibland känns som en oändlighet. När jag upptäcker sådana processfel försöker jag rensa, skoningslöst. Det här tänket leder, precis som att räkna saker, till en större försiktighet vid inköp. Jag tvingas tänka efter; var ska prylen ”bo”? Kommer den vara i vägen? Kommer den användas tillräckligt för att motivera minskat levnadsutrymme?

Vad som kommit in

Senaste året har jag rensat som en galning och även om det finns mycket kvar att göra så börjar jag känna mig hyffsat nöjd med min jobbgarderob. De flesta plaggen passar varandra i färg och form. Jag saknar fortfarande vardagskläder som jag kan gå till mataffären eller ta en fika hos en kompis i utan att skämmas, men det är jobbgarderoben som kommer göra skillnad i tid för vardagen framöver. Så inför min jobbstart har jag och familjen varit på Vingåker och köpt kläder att komplettera med. Det blev två kostymer, kavaj och byxa från TIGER, en i grått och en i svart svart. En ljusblå skjorta och ett par jeans. Kostymerna är perfekta; bra kvalitet som passar till nästan allt övrigt i garderoben. Total kostnad var 4 900 kr, plus bensinkostnad ca. 200 kr (som ska ses i ljuset av att även min man köpte lite kläder). Hade jag köpt samma plagg i affären i stan hade kostnaden blivit över 10 000 kr.

img_0780
Kvalitetskostymer i bra passform som kan användas till allt annat i garderoben under många år – självklart till nedsatt pris 😉

 

Och det som kastas ut

Men det fanns en hel del i garderoben som inte passade in. Sånt som i och för sig är snyggt och helt, men i helt fel färger för att passa resten av garderoben eller som sitter lite, lite fel och därför inte används. Har lagt ut det på nätet och tyvärr fått väldigt lite pengar i försäljningen, men det känns ändå bra att det kommer till användning. Det som inte säljs kommer faktiskt skänkas bort (trots mitt missnöje mot det) så att vi får levnadsplats här hemma.

IN:
2 kavajer
2 byxor
1 skjorta
1 par jeans

UT:
1 kavaj
2 klänningar
1 BH
1 par skor
1 par byxor
3 skjortor
3 koftor
1 blus
1 cykelhjälm

Två disktrasor svarar på frågan om det går att sticka fred

På Armémuseum finns fina utställningar om krigets Sverige men också väldigt intressanta tillfälliga utställningar. Just nu pågår en som heter Knitting Peace som är fantastisk. I samarbete med Cirkus Cirkör ombads människor att sticka och skicka in vita stickningsarbeten och därtill resonera över om det går att sticka fred. De måste ha fått ett otroligt gensvar för det var riktigt mäktigt att strosa bland alla hundratals (tusentals?) vita verk.

En handarbetsgalning som jag själv måste nog mena att stickning i vart fall bär oss åt rätt håll. Att sticka är meditation, eftertanke och långsamhet. Det är omtanke om den som ska bära plagget. Det är en sysselsättning istället för annat mer destruktivt. Det är utveckling och möjlighet att vara stolt över sig själv och det en åstadkommer. Det är en sorts förädling och bearbetning på ett gott sätt. Att stickning varit bidragande till krigsframgång är på gott och ont också sant. Under Finska vinterkriget har jag förstått att varenda svensk kvinna och flicka stickade åt soldaterna och att skydd mot den väldiga kylan var avgörande.

Bland de alster som skickats in fastnade jag för en disktrasa. Har inte tänkt på att det såklart är fullt möjligt att sticka sina disktrasor; varför inte? På bilden finns också brevet från disktrasans skapare. Hon konstaterar ”alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts. Åtminstone borde det vara så – även höga herrar bör kunna det. Då kanske vi kan börja ana fred.” Jag kan inte annat än att hålla med.

img_0693
Alla behöver diska och torka rent efter sig – ta reda på sin egen smuts.

Det påminner mig om en diskussion hos Minimalisterna om att leja bort städning. Jag förstår att många väljer det. Men jag tycker inte om det och det passar inte in i min minimalism. Som jag också skrev där så tycker jag det ingår i ett liv att städa upp efter sig. Det är något så typiskt den stressade nutidsmänniskan att ta bort symptomet istället för sjukdomen; det är ju tidsbristen som är problemet, inte smutsen. Städning är tid för eftertanke och förbereda sig för något nytt. Att leja bort det innebär att alltid vara på väg framåt och aldrig hämta andan.

Kanske kan stickning och diskning skapa fred.

Istället för en blomma fick jag på min födelsedag just en disktrasa från Växbo Lin. En disktrasa i naturmaterial, vävd där den köptes och som kan tvättas och användas till den faller i bitar. Helt i min smak.

img_0708

Resultat från första sidoinkomstprojektet

I helgen var det så upp till bevis -skulle mitt syltkokande ge några extra slantar? Sålde i samband med en helt annan aktivitet med många besökare och det gick riktigt bra!

Två burkar gick sönder, en gav jag bort, tre fick jag med mig hem. Resterande 34 burkar såldes, liksom en del lavendelpåsar, och jag fick in 1 415 kr. Vad gäller sylten så blev snittpriset 33 kr burken, vilket i och för sig innebär en låg timpenning men jag är ändå nöjd. Poängen med det här pilotprojektet var att se om jag kunde göra mig en liten sidoinkomst som inte kräver att jag behöver ligga ute med någon betydande summa innan.

Hur gjorde jag då? Burkarna är vanliga barnmatsburkar som jag haft hemma och fått från en kompis. De är kanske inte perfekta för sylt eftersom de har sådant klicklock i metall. Jag valde att bara sälja de burkar som ”ploppat” och med de menar jag de burkar vars lock buktat sig inåt av vakuumet i burken. När sylten öppnas låter det då återigen ”plopp” och köparen vet att burken varit tät. Sylten kokades av vinbär från trädgården i stan, blåbär från skogen på landet och hallon från trädgården på landet. Förutom de tre sorternas sylt blev det också drottningsylt. Jag klippte runda bitar av ett tyg jag hade liggandes hemma, limmade fast med gammalt trälim som stått på landet och knöt ett band runt i restgarn. Jag skrev innehållet för hand på en lapp från ett vanligt anteckningsblock. Det enda jag köpte var syltsocker. Tror att det kan ha kostat mig 150 kr, men då har vi många burkar sylt både i magen och i kylskåpet (de burkar som jag vet är täta men som inte ”ploppat”).

Doftpåsarnas linnetyg kommer från ett par byxor som jag började sy som tonåring, men aldrig blev klar med. De har legat i tyglådan sedan dess. Sydde ihop dem till påsar på symaskin och virkade sedan kanten och bandet med restgarn som passade till tyget. Inuti ligger en liten påse i ett gammalt gardintyg, som är fyllt med torkade levendelblommor och sönderklippt restgarn i bomull.

IMG_0677

Det är oerhört lärorikt att sälja och möta människor på det här sättet! Jag har stått på loppis tidigare och visst har jag då träffat på de som prutar, på både trevligt och otrevligt sätt, men i helgen mötte jag en ny kategori som gjorde klart att ”sylt kan jag göra själv” eller ”vi har hela trädgården full av lavendel”. Ändå gick de fram, plockade och luktade och inspekterade lystet. För de gör faktiskt inte sylt av sina trädgårdsbär och de gör inte doftpåsar i linnetyg med virkad kant där de lägger sin torkade lavendel.

Vilka lärdomar tar jag då med mig till nästa gång? Framför allt drottningsylten var populär och gick åt snabbt. Blåbärssylten var också eftertraktad. Det är den som tar längst tid att göra eftersom det tar evinnerlig tid att plocka blåbär. Men blandar jag ut blåbären med hallon och gör drottningsylt blir tidsåtgången mer rimlig, så det är nog drottningsylt jag ska fokusera på. Både drottning och blåbär gick åt till ordinarie pris, men det var när jag reade sylten mot slutet av söndagen som storförsäljningen drog igång. Då var det billigt. Kanske skulle jag kunna ha haft högre pris under dagen och därmed högre reapris. Jag tror nämligen att det var mycket min inställning som fick köparna att bli intresserade och slå till -det var tydligt att jag uppriktigt ville bli av med burkarna. Med mer genomtänkt presentation (t.ex. mörkare tyg som helt döljer barnmatsmärket på locket), fler burkar, snyggare prislista och så vidare tror jag att även ett högre reapris kan framstå som det kap det faktiskt var. Att jag använt gamla barnmatsburkar och annat har ju inte bara ett ekonomisk syfte utan är också en miljögärning. Om återbruket också kan synas i min presentation på ett positivt sätt vore det toppen. Frågan är hur jag får fram det budskapet. Nu sålde jag i slutet av dagen sylten till samma pris som massproducerad  icke-ekologisk sylt och jag är osäker på om köparna förstod det.

Sammantaget blev syltkoket en hit! Kul och avslappnande att göra, med frisk luft och något som går att göra tillsammans i familjen. Låga utgifter och socialt, roligt och lärorikt att sälja. Inkomsten blev inte jättestor men kan ökas med erfarenheten och framför allt är det en inkomst helt oberoende av någon annan än mig själv.