Hjärnkoll på mobilen

Som föräldraledig och kanske särskilt som ammande föräldraledig blir mobilen kontakten utåt. Kan känna att det ibland blir lite för mycket. Blir lätt beroende av saker och med femtielva projekt i huvudet är nästa steg i mina projektplaner bara en googling bort. Då jag dessutom försöker att inte konsumera så mycket nyproducerade saker och kläder håller jag dessutom ständigt ett öga öppet på vad som kommer upp i de lokala ”köp, byt och sälj”-grupperna. Nu är vi t.ex. i skriande behov av vintervantar till treåringen eftersom det som bekant bor vantmonster på förskolor som äter en vante av varje sort och lämnar spår av sura fröknar efter sig. Det är också skönt att kunna skicka iväg tyck-synd-om-mig-sms till maken av karaktären ”de är riktigt jävliga just nu” och få hjärtan tillbaka för att klara den närmast följande halvtimmen av treårstrots.

Resultatet av allt detta är att telefonen blir min snuttefilt i tillvaron. Den är sällan längre bort än att jag kan sträcka mig efter den. Ofta kommer jag på mig själv att skrolla Instagram eller Facebook utan att jag fattat ett aktivt beslut att gå in där.

Jag märker att telefonen distraherar mig. Jag får svårt att fokusera på en sak en längre stund utan måste ta små mobilpauser. Hjärnan blir sämre och sämre på att stå ut med att läsa en längre artikel. Det är inga medvetna tankar men jag märker att hjärnan blir som rastlös. Varför kommer det inte upp någon ny bild? Inget meddelande? Finns ingen gillaknapp? Borde jag inte kolla om någon lagt upp vantar nu?

Jag är helt övertygad om att det nu kommer komma mer och mer regleringar för hur en ska och får använda telefonen exempelvis inom skolan. Forskningen visar som jag förstått att vi blir väldigt påverkade av ständig uppkoppling. Jag har tidigare infört strategier för att minska mitt eget mobilanvändande, främst för hjärnans skull. Jag har t.ex. inte mobilen i sovrummet om det inte är någon som kan behöva nå mig nattetid (typ barnen sover hos mormor eller kompis är höggravid och kan behöva hjälp). Den ligger vanligtvis på laddning utanför och jag har en vanlig gammal hederlig väckarklocka sedan flera år tillbaka. Det har blivit det normala för mig och jag saknar verkligen inte mobilen i sängen.

Häromdagen bestämde jag mig på morgonen för att inte kolla telefonen, typ Instagram och FB, mer än tio gånger utöver sms och samtal. Det låter galet men för mig är det ändå ett steg i rätt riktning att ha någon typ av begränsning. Hetsen i hjärnan lättade faktiskt lite på en gång! Jag kom mig för att börja klippa ur mönster till en blus och rensa ett skåp, till och med utan lurar med podd (läs Choose FI) i öronen. Så det är tydligt att min hjärna skulle må bättre av mindre mobiltelefon. Men hur gör en? Har du som läser här någon strategi att tipsa om? Någon som testat ”mobildagis/hotell” (typ en låda i hallen)? 

Frugalt jultips nr 1

… är att gå i kyrkan! Inte för alla, det inser jag. Men jag, som är lite småkristen och särskilt kring jul, tycker det är fantastiskt. Mässorna är dessutom som gratis föreläsningar i personlig utveckling. Vem skulle kunna må SÄMRE efter att tillsammans med andra bett en bön för (eller påmint sig själv om, beroende på åskådning då) de mindre lyckligt lottade eller för att en själv och andra ska vara givmilda och godhjärtade?

Att gå i kyrkan för mig är lite som att komma iväg på ett träningspass. Ibland segt att komma iväg, men efteråt är tankarna klarare, jag har fått en ny upplevelse och jag tänker aldrig ” jag önskar att jag inte hade gått till kyrkan idag”.

Runt jul har Svenska kyrkan av naturliga skäl mycket i kalendariet, allt från grötfrukostar till julspel. Har även sett shoppingresa, men den aktiviteten skippar jag nog.

Min favorit är istället julkonserterna! Stämningsfulla, genomarbetade julkonserter med lokala förmågor som gör sitt allra yttersta för oss i bänkarna. Ett kort vackert inspel om kärlek och glädje. Förra helgen var vi i den äldsta kyrkan i trakten och lyssnade på julsånger och harpa. Så vackert! Och inte har det kostat oss mer än en slant i kollekt.

IMG_4291

Brukar du passa på att gå i kyrkan kring jul?

MMM OSF

Mitt Misslyckade Mall of Scandinavia Försök.

(Måste ju klickbatea lite på MMM men det är faktiskt MOS detta inlägg handlar om)

För ett och ett halvt år sedan fick jag presentkort på MOS i födelsedagspresent. Försökte hitta en bröllopspresent till en kompis där strax efter, men hittade inget och har inte vågat mig dit sedan dess.

Jag HATAR numera att shoppa. Jag blir stressad, arg, känner mig ful och tjock och missnöjd. Jag genuint saknar förståelse för shopping som förströelse utan vill enbart hitta det jag måste ha tag i och åka hem.

Då kan en ju tänka sig ungefär hur besöket i MOS förra veckan utspelade sig. För att inte låta presentkortet brinna inne (de brukar vanligen hålla i två år enligt min, felaktiga ska det visa sig, erfarenhet) packade jag in mig och bebis i bilen och körde till MOS. Redan på väg in i parkeringshuset får jag lätt klaustrofobi. Takhöjden är minimal, allt lyser i orange med lampor till höger och vänster. Väl ute ur bilen möts jag av klassisk musik. KLASSISK MUSIK! Det är ju det de spelar när Titanic sjunker.

Får fråga en herre om hur parkeringen fungerar. Det visar sig att de nyss ändrat parkeringsbestämmelser (har det inte varit öppet typ ett drygt år?!) och bilen numera checkar in sig själv automatiskt. Min uppgift är tydligen att checka ut mig själv. Jaha. Bebis i sele och så upp i gallerian.

PANIK! Affärer överallt. Vidriga affärer. Det jag söker är en sybehörsbutik. Förberett mig genom att söka på nätet och insett att det nog inte finns någon sådan och styr därför stegen mot Åhlens. De har en liten hylla med sybehör utan prislappar. Går till kassan och ber kassörskan kolla hur mycket som finns kvar på mitt presentkort. Det visar sig att hon inte kan kolla upp det. Jag måste gå till en informationsdisk. Var en sådan finns, det vet hon inte. Jag går ut.

Letar upp en infodisk och hamnar bakom två ”gråbollar” som är ute på julklappsshoppingtur i sengångartakt. De visar upp sms från barnbarnen med julklappslistor varpå informationstjejen googlar (!!!!) vad det är för något, visar bilder och förklarar. Tyvärr går inte sakerna att köpa på MOS, men det hindrar inte henne från att hjälpa till. Service när den är som bäst!

När jag väl är framme måste hon leta fram speciella sladdar och dosor för att kunna blippa mitt presentkort, det är ju tydligen så evinnerligt gammalt att de hunnit byta presentkortssytem. Det visar sig mycket riktigt att det är UTGÅNGET sedan några veckor eftersom presentkorten på MOS håller i tolv månader. Jag känner det som att alla julljusen i taket ramlar ner över mitt huvud och jag vill börja gråta. Frågar som av en sista strimma hopp om att bilfärden och MOS-upplevelsen inte ska vara förgäves om det finns någon sybehörsbutik i MOS. Vad tror ni händer? Infotjejen tittar på mig, fnissar till och säger på sin drygaste stockholmska; ”Vad är det för nåt???” 

Jag blir stum. Stammar fram att det är en sorts butik, där en kan köpa t.ex. tyg och tråd.

Infotjejen tittar ner på mig (jag är dessvärre ganska kort), som att jag är en ledsamt förvirrad neandertalare, och svarar att sådant går inte att köpa bland MOS 224 butiker.

En balanserad iakttagelse från dagen är med andra ord att jag och övriga samhället inte riktigt utvecklas åt samma håll.

 

Har storsparare bara dåligt självförtroende?

Lyssnade på Choose FI-avsnittet från i måndags med Paula Pant från Afford Anything häromdagen. Hon beskrev att hon känner ångest av att göra av med pengar. Att det är det som är grunden till att hon sparat eller i vart fall klarat av att spara så mycket pengar. Bakgrunden till henne ångest är att hon tidigare haft dåligt självförtroende gällande att kunna tjäna pengar och att hon därför kände obehag att göra av med dem. Som att det kunde vara de sista pengarna hon någonsin hade.

Själv blev jag blev intresserad av ekonomi för tre år sedan. Alltså vid en ålder av 29 år. Innan dess var pengar bara ett nödvändigt ont. Jag har alltid trott mig kunna få ett bra jobb och göra bra ifrån mig men aldrig sett mig som någon som kan bli en höginkomsttagare eller framgångsrik egenföretagare. Jag har sett det som att jag intresserar mig för ”fel” ämnen. Det finns många extremt lukrativa arbetsområden inom mitt yrke, men jag är inte sugen på att jobba inom dem. Jag är intresserad av att arbeta med människor och gärna de människorna som behöver mycket stöd, och det är sällan lukrativt. En kan säga att jag använt mig av ”follow the money” fast tvärtom.

Det här skapar en form av inre konflikt. Jag jobbar för pengar – men inte inom ett område som ger mycket betalt. För att komma ur den skavande känslan har jag tidigare, redan från att jag var liten, konstaterat för mig själv att pengar inte har betydelse. Därför har jag också kunnat göra av med vart enda öre varje månad, ofta långt innan nästa lön. En period snusade jag rätt friskt och då blev det rutin att lägga mina sista 250 kr på en stock snus innan nästa löning (ni som snusar förstår att det var ett tag sedan, för så billigt är knappast snus idag). Så länge den stocken köptes mindre än 10 dagar innan den 25:e kände jag mig trygg, eftersom en stock är tio dosor och jag snusade en dosa om dagen.

En gång ertappade jag min rumskamrat med att ha snott en dosa ur stocken som jag gömt längst in i frysen. Då var det tur för henne att jag är verbalt och inte fysiskt lagd, så att säga.

Nog om snus. Det var först när jag gjorde kopplingen att jag skulle tjäna pengar som jag började bli lite mer sparsam. Det blev tydligt för mig att pengar är något som jag kommer ha att förfoga över, om jag vill. Den tanken ledde i sin tur i den så bekanta kopplingen att pengar kan användas att köpa frihet! Och eftersom jag aldrig kommer tjäna storkovan måste jag istället spara storkovan. Och där är jag idag.

Efter att ha benat upp detta inser jag att det kanske inte handlar så mycket, som för Paula, om att jag inte tror mig kunna tjäna pengar utan mer om att jag hittills haft intresseområdet och valt arbetsuppgifter som ger ungefär medellön. Och det är helt okej – om en sparar som en galning.

Vad tror du, har sparare sämre självförtroende inför att tjäna pengar?

 

Tänk om någon tror att det är jag som valt det här fula kaklet?

Efter nyår flyttar vi till nytt och större boende. Har satt viss stolthet i att bo litet men efter att vi fattat det här beslutet känns det helt rätt att gå vidare. Vi har trots allt inte gått upp så vansinnigt mycket i lån.

Det har varit svårt att sälja på den här marknaden. Vi fick gå ner lite i pris från vad vi önskade få och då har det känts väldigt skönt att inte ha lagt stora summor på renovering. Som jag tidigare skrivit om så kommer köparen av vår lägenhet renovera rubbet innan inflytt. Huset vi flyttar till har också vad en vanlig spekulant skulle kalla ”renoveringsbehov” eftersom det större badrummet är i original från mitten av 1980-talet. Vi kommer dock inte kasta oss över våtrumstapeten utan renovera när funktionen kräver det.

Känner mig som en alien i bekantskapen med denna försiktiga inställning till renovering. De flesta vi känner här runtom i huvudstadens förorter byter det mesta, särskilt i kök och badrum, innan de flyttar in. Slår gärna ut någon vägg eller två för den perfekta planlösningen eller specialbeställer köksluckor för rätt vintagekänsla. Boendet är en förlängning av en själv; den en vill vara och den en vill visa sig som inför andra. Och på något sätt finns en klibbig känsla av att ens personlighet blir smittad av någon annan om en inte renoverar. Den slusken som bodde i bostaden innan en själv. Och en statusstress naturligtvis. Och tänk om någon besökare någon gång tror att diskbänken och kaklet i badrummet är något jag valt, att jag tror att det är modernt och snyggt? Ve och fasa! Sannolikheten för att besökare ska tro det ökar ju dessutom ju fler som renoverar.

Är du nervös att besökare ska skärskåda din personlighet utifrån badrumskaklet? (Eller våtrumstapeten från 80-talet för den delen)

Är alla side hutles ekonomiskt försvarbara?

För ett par år sedan hade jag fler projekt igång av side hustle-karaktär. De ligger nu lite på is och jag satsar istället på att försöka lösgöra mitt beroende av lönearbete snarare än ökade inkomster. Men något som jag tycker är mysigt att göra är att sälja mathantverk på marknader. I söndags bar det av på julmarknad tillsammans med min mamma och bebis i sele på magen. Jag hade bara bakat lite kakor och gjort nyponmarmelad och smulat ner lite av min torkade chili till chiliflakes. Det var ungefär det som tiden och orken räckte till denna gång.

Ekonomin i detta är ju ytterst sparsam, men det är en social aktivitet där en känner att en är PRODUCENT istället för konsument. Jag hade såklart med eget kaffe, vatten och knäckemacka och undvek på så sätt att spendera mina intjänade kronor på julfika. Kakorna kostade ca. 30 kr att göra och inbringade 160 kr. Marmeladen med nypon, äpple och kanel kostade bara några kronor eftersom huvudingredienserna plockats i naturen och den inbringade 250 kr. Totalt således 410 kr med avdrag för 60 kr som jag bidrog med till avgiften för att sälja på marknaden. Vinst: 320 kr. Alltså ca. 5-10 % av familjen matkostnad i mataffär på en månad. Inget att fnysa åt, sett ur det perspektivet.

De som mer eller mindre livnär sig på att åka runt och sälja på marknader brukar ju kallas för knallar. Jag skulle nog tycka det kändes traggligt att göra för ofta, eftersom förtjänsten sett till jobbet det innebär är liten, men de gånger jag haft en trevlig dag och fått ihop över tusenlappen eller ännu mer har det känts värt och ett roligt side hustle.

Skulle du kunna tänka dig att vara ”knalle”? Eller har du något annat side-hustle som kanske inte är ekonomiskt försvarbart men som du ändå tycker det är värt att ägna sig åt? 

chiliflakes
Chiliflakesen gick inte åt, vilket förvånar mig lite, utan får bli gå-bort-presenter under julen

Skogen bjuder till krans

julkrans

 

När jag var på den lokala handelsträdgården för att köpa sättvitlök hade de fantastiskt utbud av dörrkransar. Och säljarna var inte alls dumma! Utanför ingången hade de sina färdiggjorda där en liten kostade kanske 295 kr och en riktigt maffig 450 kr. En gick förbi och tänkte ”ååååååååå vad fiiiina men fyyyyyy vad mycket pengar”.  Precis innanför dörrarna kom sen tricket för där fanns DIY-prylarna. Kanelstänger, kottar med guld, bjällror och oemotståndliga glitterrådjur för 5-50 kr. Vad händer i ens hjärna? Jo en tänker ju att en är EXTREMT sparsam och smart om en köper egna glitterrenar och gör en egen krans! Så även jag. Men jag hann ta mitt förnuft till fånga och inse att jag stod i begrepp att byta min livsenergi mot mys som finns gratis att hämta i skogen. Under den dagens skogspromiss med hunden samlade jag på mig diverse och fick till en inte riktigt lika fin krans, men väl gratis. Treåringen blev imponerad också vilket var en bonus. Dessutom var det kul! Och med två små har en ju kanske en kvart för sånt här pyssel, så fort gick det också.

Har ni något mysigt pysseltips inför jul?

Önskar er en fin andra advent!