Tacksamhetsdagbok

Sedan ett par veckor tillbaka skriver jag varje kväll ner tre saker som jag varit tacksam över under dagen, eller som jag i stunden är tacksam över. I flera år har jag läst om framgångsrika personer som givit andra rådet att göra det, men känt att det varit lite löjligt. Nog är jag redan en god människa?! Världen borde vara tacksam för mig, inte tvärtom!

Att jag ändrade mig och nu ändå började med detta trams är att jag gått från att vara en stolt tänkare till en aspirerande görare. Jag har förstått att vi blir det vi gör varje dag.

Eftersom jag varje dag vet att jag ska skriva ner mina tre saker på kvällen (eh alltså inte materiella saker, även om det i och för sig också är tillåtet om jag skulle känna så) tänker jag löpande på vad jag är tacksam för under dagen. Att formulera det i tanken gör också att jag känner känslan av tacksamhet oftare än om jag inte hade skrivit tacksamhetsdagbok.

 

 

 

Godislöftet 2016

Under 2016 år ska jag, min bror och min svägerska inte äta något godis, inga kakor, bullar eller efterrätter med socker. Vi lägger undan 10 kr om dagen som vid årsskiftet ska gå till en gemensam resa till ännu oplanerad destination. Min man är inte med i experimentet och eftersom han känner oss hävdar han att vi kommer komma ungefär till Trollhättan.

Jag har tidigare varit utan kolhydrater i som längst 3 månader. Då har jag gått all in. Detta experiment är försiktigare och det är också meningen. Genom godislöftet höjs lägstanivån istället för högstanivån. I det långa loppet tror jag att det kommer göra mer för min hälsa, trots att min kost i övrigt inte på något vis är exemplarisk. Det bästa vore om vanan att äta godis i tid och otid helt enkelt försvinner under det här året.

Det har hittills gått mycket bättre än jag kunde tänka mig. Jag har till och med kunnat börja lokalisera den egentliga känslan, bakom godissuget. För mig med en liten bebis är det ofta trötthet, men godis är också ett sätt att berömma mig själv när jag genomfört något svårt och tungt. Nu försöker jag så sakteligen vänja mig vid att faktiskt gå och lägga mig när jag är trött, eller bara acceptera att jag är trött utan att försöka göra något särskilt åt det. Att unna mig något som beröm istället för godisberöm är inte heller svårt; att vara föräldraledig innebär att en enkel dusch på kvällen när maken har hand om bebis känns som oceaner av egentid och klart bättre än en guldnougat någonsin kändes.

 

Minimalism

Ironiskt nog har jag lägenheten full av packade flyttlådor när jag nu vill ge mig i kast med att beskriva vad som är minimalism för mig.

I förmiddags läste jag lite i en gammal dagbok och fick bekräftat att min minimalistiska resa började för flera år sedan. Jag hade redan då känslan av att vara överväldigad, att inte få ordning. Sedan dess har jag agerat och jag är övertygad om att det gjort mig till en lugnare person. Det började med sakerna – så mycket saker! När jag började rensa kändes det som att jag hade saker överallt och det hade jag antagligen också. Att rensa – de-clutter – är som att skala en lök. Just när man är klar med en vända inser man att det är hög tid för en till.

Det har tagit och tar tid. För saker tar tid från en – att hitta i affären eller på nätet, att införskaffa, att göra plats för, att göra rent, att plocka undan, att ersätta, att laga och slutligen också att göra sig av med. Många familjer, min egen inräknad, ägnar en ansenlig del av sin tid tillsammans åt att städa och på andra sätt se över sina saker. Den tiden vill jag hellre lägga på annat.

Saker kostar pengar, som i mitt fall intjänas på ett tämligen färglöst kontor i en tegelbyggnad. Den tiden vill jag inte byta mot saker som inte tillför värde till mitt liv. Ägande kan dessutom innebära att man tillbringar färglösa kontorstimmar för att betala för en stor bostad, som man egentligen behöver bara för att förvara saker. Vilken mardröm! På något sätt verkar det som att ju mer prylar man har, desto mer anser man sig plötsligt också behöva. Att man inte äger en viss pryl kan i ens reklammanipulerade hjärna vara fullgod anledning att köpa just en sådan. Vi är så vana vid att marknaden skapar behov åt oss att vi knappt längre reflekterar över det, vilket skrämmer mig.

Något som skrämmer mig än mer är hur den nordeuropeiska livsstilen påverkar miljön. Det spelar ingen roll att vi äter ekologiskt, kör hybridbilar och källsorterar (även om det förstås är bra) om vi fortsätter att konsumera som idag. Jag vill vara en del i framtiden där vi tar det vi behöver istället för så mycket vi kan.

I min minimalistiska utveckling står nu tiden i kalendern och känslan av att vara i nuet på tur. Jag har alltid varit en tidsoptimist av rang, kommer ofta försent och har hundra järn i elden samtidigt. Ibland frågar vänner hur jag hinner allt och svaret är att jag inte gör det. Min inte så blygsamma förhoppning är att en utrensning i kalendern, av dåliga vanor, mentala begränsningar och tidsslukande ”pacifiers” kan göra att jag får möjlighet att göra allt det jag vill utan förseningar och stress.

Så vad är det då jag vill? Jag vet inte exakt, men tror jag är något på spåren. Jag vill ägna mig åt kreativt skapande, djur och natur och åt att påverka världen så att den blir en bättre plats för människor. Ungefär samma saker som när jag var 7 år alltså.

För att åter använda mig av den välkända symboliken i ekorrhjulet så handlar minimalism för mig om att påverka det där nedriga hjulet. Att välja ett litet hjul snarare än ett stort. Ett hjul som kräver mindre snabba fötter för att få runt. Ett hjul med en delvis självsnurrande mekanism, som är så lätt att det går att då och då kliva av och sätta sig i gräset med en kopp kaffe och en apelsin.

 

Drömmar om skit

Under ett par år har jag drömt om skit. Alltså bajs. Det har varit, och är, vidrigt.

Drömmen återkommer med jämna mellanrum och utspelar sig ofta på någon typ av toalett. Ofta är toaletten redan helt full när jag ska sätta mig. I brist på verklighetens rimlighet använder jag ändå toaletten. Det svämmar över. Ibland går avloppet sönder och det bara väller ut bajs. Jag får på mig, på kläderna, armarna, fötterna. Det klibbar ner hela mig. Försöker lösa situationen på alla möjliga sätt, men det är totalt omöjligt.

Den värsta drömmen, mest talande och dessutom tydligast i efterhand utspelar sig på en toalett hos min faster. Vi har släktkalas och jag har dragit mig tillbaka till övervåningen där det finns någon typ av torrdass. När jag är klar på toa märker jag att tunnan under mig nu är helt full. Ingen annan kommer kunna använda dasset efter mig. Jag tänker att jag måste få bort lite ur tunnan och ser att det redan förvaras gammal skit på hyllor utmed väggarna (what?!). Försöker fylla på hyllorna från tunnan, men eftersom hyllorna också redan är fulla går det inte. Istället går förvaringen sönder och även denna dröm slutar i ett totalt bajskaos.

Jag har försökt klura ut vad de här drömmarna innebär. Symboliken är ju övertydlig; det är skit överallt, till och med utmed väggarna på hyllor, och jag får det på mig. Varför förvaras det skit utmed väggarna? Och vad innebär det att det blir FULLT och SVÄMMAR ÖVER?  

 

 

Början på fortsättningen

Jag är snart 30 år gammal (äntligen!) och lever med man, son, en hund och alldeles för mycket saker. Om ett par veckor har jag varit föräldraledig i ett halvår och under den tiden har jag haft tid och ork att bara vara och fundera. Jag inser att jag tillbringat många år bävandes inför ekorrhjulet och klurat på hur jag ska klara av det berömda livspusslet när jag väl får barn.

Nu när jag faktiskt har barn känner jag mig färdigfunderad. Jag vill sluta bäva, ekorrspringa och pussla. Jag vill pussa på min son och min man och krama min stora retriever så han får spatt, kränger sig ur mitt grepp och galopperar iväg för att hämta filten han vill bita på när han är exalterad. Jag vill skapa; sy, sticka, gjuta, plantera, skriva, bygga, renovera, lära mig ett instrument, vara med i bokklubb. Jag vill springa i skogen och jag vill lägga energi på att hjälpa dem som behöver det. Jag vill aldrig mer bryta ihop på torsdagar för att det är så långt som min ork vanligtvis räcker under en arbetsvecka.

Jag och min man är just nu mitt i en flytt. När vi fick barn bestämde vi oss för att flytta, till något mindre. Vi valde bort ett extra rum till förmån för en uteplats i ett lugnt område där vi kan leka med vår son, släppa ut hunden när det krisar och bjuda vänner på kaffe i solen. Vanligtvis försörjer jag mig som jurist (jag brukar, som de flesta, egentligen säga att jag är jurist men jag vill försöka bryta den identitetsbekräftande vanan) men jag kommer nu vara borta från mitt arbete i totalt 14 månader. Min man kommer vara föräldraledig under ett år och under ett helt halvår kommer vi att vara lediga samtidigt. När jag sammanfattar mitt, och vårt gemensamma, liv i den här blogguppstarten blir det tydligt att jag redan tagit många beslut i minimalistisk anda. Det här blir början på fortsättningen. För det är det den här bloggen ska handla om; minimalism.