Har storsparare bara dåligt självförtroende?

Lyssnade på Choose FI-avsnittet från i måndags med Paula Pant från Afford Anything häromdagen. Hon beskrev att hon känner ångest av att göra av med pengar. Att det är det som är grunden till att hon sparat eller i vart fall klarat av att spara så mycket pengar. Bakgrunden till henne ångest är att hon tidigare haft dåligt självförtroende gällande att kunna tjäna pengar och att hon därför kände obehag att göra av med dem. Som att det kunde vara de sista pengarna hon någonsin hade.

Själv blev jag blev intresserad av ekonomi för tre år sedan. Alltså vid en ålder av 29 år. Innan dess var pengar bara ett nödvändigt ont. Jag har alltid trott mig kunna få ett bra jobb och göra bra ifrån mig men aldrig sett mig som någon som kan bli en höginkomsttagare eller framgångsrik egenföretagare. Jag har sett det som att jag intresserar mig för ”fel” ämnen. Det finns många extremt lukrativa arbetsområden inom mitt yrke, men jag är inte sugen på att jobba inom dem. Jag är intresserad av att arbeta med människor och gärna de människorna som behöver mycket stöd, och det är sällan lukrativt. En kan säga att jag använt mig av ”follow the money” fast tvärtom.

Det här skapar en form av inre konflikt. Jag jobbar för pengar – men inte inom ett område som ger mycket betalt. För att komma ur den skavande känslan har jag tidigare, redan från att jag var liten, konstaterat för mig själv att pengar inte har betydelse. Därför har jag också kunnat göra av med vart enda öre varje månad, ofta långt innan nästa lön. En period snusade jag rätt friskt och då blev det rutin att lägga mina sista 250 kr på en stock snus innan nästa löning (ni som snusar förstår att det var ett tag sedan, för så billigt är knappast snus idag). Så länge den stocken köptes mindre än 10 dagar innan den 25:e kände jag mig trygg, eftersom en stock är tio dosor och jag snusade en dosa om dagen.

En gång ertappade jag min rumskamrat med att ha snott en dosa ur stocken som jag gömt längst in i frysen. Då var det tur för henne att jag är verbalt och inte fysiskt lagd, så att säga.

Nog om snus. Det var först när jag gjorde kopplingen att jag skulle tjäna pengar som jag började bli lite mer sparsam. Det blev tydligt för mig att pengar är något som jag kommer ha att förfoga över, om jag vill. Den tanken ledde i sin tur i den så bekanta kopplingen att pengar kan användas att köpa frihet! Och eftersom jag aldrig kommer tjäna storkovan måste jag istället spara storkovan. Och där är jag idag.

Efter att ha benat upp detta inser jag att det kanske inte handlar så mycket, som för Paula, om att jag inte tror mig kunna tjäna pengar utan mer om att jag hittills haft intresseområdet och valt arbetsuppgifter som ger ungefär medellön. Och det är helt okej – om en sparar som en galning.

Vad tror du, har sparare sämre självförtroende inför att tjäna pengar?

 

10 reaktioner på ”Har storsparare bara dåligt självförtroende?

  1. Intressant ämne och bra inlägg! Jag tror inte jag har sparat för att jag har dåligt självförtroende, men trots att jag pluggat något som generellt leder till bra, lukrativa jobb och där många män arbetar har det blivit så att jag utgår från att jag inte är kapabel att tjäna pengar på det sättet som de är. Och så har det också blivit. Mina kursare tjänar otroligt mycket bättre än jag, medan jag istället jobbar med människor och med rätt schyssta arbetsförhållanden. Jag vet inte om mitt dåliga självförtroende lett till att jag sparat mer, men det kan definitivt ha påverkat att jag hellre planerar för Exit än har tilltro till min förmåga att hitta ett jobb som jag älskar (tydligen gör en del det). För jag vet att jag kan spara, men jag vet inte att jag kan hitta ett arbete med större mening (och mer pengar).

    Gilla

  2. Intresant fråga. Har utan att reflektera utgått ifrån att det är tvärtom, att slösare har dåligt självförtroende. Detta eftersom de inte kan hålla i sin energi (pengarna) och ofta är beroende av vissa prylar för att antingen få eller bibehålla status. Men vissa sparare kan absolut tänka att det gäller att hålla hårt i pengarna då man inte vet nästa gång man tjänar dem, detta stämmer in på mig själv mycket, då jag nästan aldrig haft en fast inkomst.

    Kommer väl ihåg den stund när jag var 7 år och insåg att veckopengen inte bara kommer, man måste påminna och det tyckte jag var så obehagligt (kände mig absolut inte välkommen och älskad som barn) att jag medvetet avstod den och senare även månadspengen som tonåring. Märkligt att föräldrarna inte kom ihåg sådant, Att det kunde ta tre månader innan jag fick min hundralapp som femtonåring. De flesta i min ålder fick minst det tredubbla då…inte blev det fika och stunder på stan med kompisar inte. Grundlade en ”självständig” personlighet ”utan materiella behov” men med stort sparbehov! 😉 Både min mamma och pappa är tvärtom, de bränner pengar direkt och bara mamma kan spara till semester eller några hundra till pensionen men hon har alltid kunnat räkna med ständiga inkomster och gör så alltjämt, hon är sjuk men vill inte trrappa ned jobbet vid 61, lever för att jobba, det är hennes stolthet, fick guldklocka redan för sex år sedan. Hennes pappa gav henne pengar istället för kärlek, det har hon själv sagt, därför förknippar hon ”inkomst från chefen” som kärleksbevis. /Eva

    Gilla

    1. Det har du nog rätt i, att slösare kanske behöver de yttre attributen för att de har dåligt självförtroende. Eller är det självkänsla de saknar? Jag kan ha självkänsla, veta att jag är värd något, utan självförtroende inför vissa uppgifter. Att jag känner mig på samma gång vilsen och rädd inför en ny utmaning men lugn i mitt egenvärde. Kanske har storfräsare med hög inkomst och höga utgifter låg självkänsla och högt självförtroende?

      Gilla

      1. Det där med självkänsla och självförtroende, vad de betyder och skillnaden mellan dem är inte alltid så självklar. Alla har väl brist på det ena och andra då och då. Har märkt att jag kan ha så stort självförtroende inom vissa områden att jag medvetet struntat i att upplysa en chef om att jag faktiskt kunde en grej han inte trodde att jag klarade av. Jag sade inget då jag väntade på vad som skulle hända om han fortsatte tro på sin egen idé om min kompetens. Resultatet? Idé staplades på idé och jag fick inte fortsätta på arbetsplatsen! När jag efter jag slutat påpekat hans missförstånd blev det märklig reaktion. Han kunde inte erkänna att han tagit miste. Förstår faktiskt inte alls varför men han hade ju spritt detta till en stor del av personalgruppen, talat nedlåtande bakom min rygg, vilken givit andra tillåtelse att göra detsamma inför varandra. Allt detta hade jag ju märkt av i många månader men inte sagt något, utan väntat på att möjligen få frågor om saken personligen. Flera i personalen bemötte mig nedlåtande från första arbetsdagen och som om jag lurade skolan med min närvaro där.

        Nåväl, saken blev inte alls utredd utan jag fick gå, orsaken som angavs var helt fabricerad. Visste ju att det berodde på det ”onämnbara”. Vad var detta ”onämnbara”, elefanten i rummet? De hade fått för sig att jag inte kunde tala inför människor, varken ungdomar eller vuxna, vilket är grunden i mitt yrke som lärare sedan 20 år tillbaka! Nu ingick det knappt i mina arbetsuppgifter det året då jag jobbade med smågrupper och enskilda så jag fick inte möjlighet att motbevisa detta. Jag hade inte heller tillåtelse att ta över ett klassrum om en lärare var sjuk, bara detta säger ju något! Missförståndet fortsatte hela året och blev inte erbjuden vanligt lärarjobb där trots stort behov.

        Frågan är, berodde det på stark självkänsla eller starkt självförtroende att jag kunde ta denna oförätt ett helt år utan att säga till? Jag tyckte faktiskt att missförståndet var lite kul, att se folks reaktioner och pratet bakom ryggen och att folk inte vågar ställa frågor och granska information kritiskt. Upplevde inget som helst behov av bekräftelse på att jag kan undervisa ungdomar och tala inför folk!

        Ja det var en lång historia, men det är inte självklart här vad självförtroende och självkänsla är och vad som är dumhet eller nonchalans. Kanske är det låg självkänsla att låta sig bemötas på detta sätt? Är öppen för den tanken också. Bara i en sådan här enkel vardagshistoria kan det finnas många bottnar och det är svårt att reda ut vad som är vad. Begreppet skam tror jag är en nyckel till djupare förståelse. Var ligger ens skam, vad får inte tänkas, kännas och pratas om? Svaret kan vara oväntat, även för en själv som ofta tror att man pejlat djupen när man simmat på ytan hela tiden ändå, på grund av låg självkänsla…?

        Gilla

      2. Inte alls självklart vad som är vad, håller med dig! Och när andras uppfattning om självförtroende påverkar ens arbetssituation och kanske också ens självförtroende/självkänsla blir det riktigt meta! Verkligen tråkigt det som hände dig, får hoppas att de åtminstone dragit lite lärdom av det! Kanske är sånt här lätt hänt när samhället är så inriktat på individualism och att folk slår sig för bröstet i tid och otid.

        Gilla

  3. Att skryta ser jag som tecken på att man behöver omgivningens bekräftelse, att man är svag just på det område man blåser upp. Känner skam å andras vägnar när de går igång och rabblar sina cv:n första gången man möter dem. Brukar då ligga extra lågt och gissa vad som händer? Folk lämnar en blixtsnabbt, eftersom man inte utgör eller tillför någon extra glans, man är ingen som de kan ha social fördel av. På så sätt gallrar man bland nya bekantskaper effektivt. På samma sätt gallras man alltså också av andra som lever av annan ”energi”.

    Gilla

    1. Jag brukar göra på samma sätt! Men ibland blir jag frustrerad och CV:ar upp mig för att få dom att förstå att två kan spela spelet, så att säga. Då kan en precis som du beskriver riktigt se hur folk ändrar mindset.

      Gilla

  4. Jag kan känna att det inte är så enkelt om man är en slösa eller spara. Jag tror också att det beror på vilken inställning man har till livet. En del resonerar ”jag vet inte hur länge jag lever. Det är bättre att leva nu” och därför har de svårt att hålla i pengar. Att det inte är viktigt, att inte ha råd är fult. Att man är sämre än andra. Därför lånar en del personer till att åka på semester. Andra människor resonerar som jag ”prepare for the worst and hope for the best”. Man vet aldrig om man har lyxen att vara frisk under hela arbetslivet. Det kan hända oförutsedda grejer och därför så är det bra att ha en buffert, en reserv att ta ur. Faktum är att de som måste konsumera hela tiden är de som har dålig självkänsla. ”Om jag inte har den senaste OLED tvn på 75 tum så är jag sämre än grannen”. Sen är det viktigt att vara en bra förebild för sin omgivning för att minska på konsumtionshetsen.

    Gilla

    1. Tror också det är rätt utbrett att tänka att en lever just nu och därför ska konsumera. Men det är nog väldigt kopplat till att vi i detta samhälle lär oss att vår viktigaste samhällsfunktion är den som konsument. Vi är vana att köpa prylar och upplevelser snarare än att finna glädje inombords (lät ju riktigt frikyrkligt det där men…). Då blir det ju väldigt svårt att inte ”unna” sig. Men som du skriver, om en knäckt koden att konsumtion verkligen truly inte gör en lyckligare så blir sparandet inte en uppoffring.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s