Krasch från stillastående – tyvärr ingen metafor

Om några få veckor börjar jag jobba igen. Kommer ha varit borta från jobbet i nästan 15 månader vilket är vansinnigt lång tid. Kan ändå inte förstå var tiden tagit vägen? Vi har en månads gemensam ledighet kvar och det känns kort. Förstår ju att en månad i en vanlig arbetande människas öron låter mycket.

En av de stora förändringarna i vardagen är att jag har 16 km till jobbet istället för 5 eftersom vi flyttat bort från stan. Bilkörning till jobbet är fullkomligt uteslutet, kan faktiskt inte tänka mig något värre än att sitta i bilköer varje dag. Blir lite illamående bara av tanken. Från förra boendet cyklade jag till jobbet halvvägs in i graviditeten, men när jag började bli omgådd fick jag nog och började ta bussen. Innan dess tog i alla fall cykelturen ungefär 25 minuter på min tröga, trogna damcykel som jag införskaffade just för att inte kunna cykla så fort att jag behövde duscha efteråt. Nu är läget ett annat och jag har blivit med snabbcykel! Med pedaler som dras runt och alltihop. Det är ingen racer, valde bort det i förhoppning att kunna cykla en större del av året, utan en så kallas hybrid. Idag cyklade jag till den språkträningsverksamhet där jag volontärar vilket är nästan 2 mil enkel väg. Känns helt fantastiskt att kunna ta sig så långt och nästan utan tidsförlust jämfört med kommunaltrafiken. Idag sparade jag dessutom 50 kr mot att ta bussen (även om det kommer ta ganska många rundor för att få ihop till kostnaden för själva cykeln…)

Mindre fantastiskt var att jag ramlade både på vägen dit och på vägen hem. På vägen dit från stillastående, när jag fastnade med höger trampa innan jag fattade att jag var fast och ramlade rakt ner i trottoaren bland alla människor. Pinsamt. På vägen hem tyckte jag mig se en bil komma mot den korsning dit jag var på väg och tvärbromsade i panik -för att försent inse att jag ju satt fast i pedalerna. Valde att falla åt vänster, så nu har jag ramlat åt båda håll, både från ståendes och cyklandes. Och någon bil kom aldrig, så vad jag såg i ögonvrån förblir ett mysterium. Tänker nu att jag nu kört in cykeln ordentligt och hoppas att balans och förstånd ska samarbeta bättre nästa tur.

Annonser

Jag vill ha kärlek och respekt och massa pengar i present

Ett välkänt fenomen är att skämma bort nära med pengar och dyra presenter för att kompensera för något annat, en brist av något slag. Vad gör en sådan person om den blir en dag blir snålsparare? Slutar göra dumma saker/vara otillräcklig så att hen inte behöver kompensera? Det vore fantastiskt om ett järnhårt grepp om ekonomin kunde få sådana ringar på vattnet, men jag är tveksam.

Att ha en person som beter sig så i sin närhet är inte enkelt. Den som själv håller hårt i slantarna måste hantera att inte ge tillbaka presenter med lika högt monetärt värde. Den måste också försöka ta emot pengar och gåvor (eller fatta det svåra beslutet att inte göra det), eftersom det som ges är substitut för något annat, något viktigt som kanske aldrig kommer kunna ges. Trygghet, ärlighet, kärlek.

I den blogg- och poddvärld där minimalism diskuteras talas det sällan eller aldrig om den här svåra situationen. Det beskrivs istället som oerhört lätt bara en står på sig – bara berätta redan i juni för hela släkten att du varken kommer ge eller ta emot julklappar, eller ersätt klapparna med en god middag tillsammans!! Men vad gör de som inte kan äta en god middag tillsammans? Som inte kan reparera det där i relationen som stör, eller sluta göra den andra besviken? Sådana relationer finns tyvärr.

I vissa relationer kan det vara en stor gåva att faktiskt ta emot, trots att det som ges är ett överdådigt substitut för något annat.

 

 

Tillbaka i business

Tillbaka från semestern i sommarhuset. Fantastiska veckor med löpning, promenader, Pokémonjakt, yatzy och en herrans massa syltkokning. 37 burkar blåbärssylt senare börjar jag bli redo för syltförsäljning om ett par veckor.

Jag har ett mål nu, med stickande och syltkokande, lavendelplock och sömnad. Jag ska få in 12 000 kr om året på försäljning av det jag skapar. Än har jag inte satt något tidsmål och det beror på att det är osäkert hur min vardag kommer se ut framöver. Föräldraledigheten är snart slut och jag ska tillbaka till jobbet, taggad som få. Jag har några månaders anställning kvar och sen blir det något nytt.

Minimalism, frihetsönskan och det nyvunna ekonomiintresset har lett framåt i funderandet. Det som jag tidigare, sedan många tillbaka, ansett vara det sämsta alternativet har nu blivit mitt mål. Privat arbetsgivare, provisionslön, hårt arbete men där en får lära sig ett hantverk som i framtiden kan leda till än mer flexibilitet. Att jobba för staten verkar innebära stor förståelse för anställdas familjeliv redan i början av karriären men i gengäld få möjligheter till ökad frihet från kontors- och telefontider. Det känns inte längre motiverande. Men jag är inte naiv utan försöker förbereda mig mentalt på att det kan bli ett par krävande första år. Jag har varit på en intervju och har ytterligare en inbokad.