Känna sig misslyckad – och byta värld

Ett inlägg och en diskussion hos Onkel Tom om att känna sig eller ses som misslyckad när man inte konsumerar som andra fick mig att fundera över hur jag ställer mig till det här.

Den springande punkten för mig är att jag inte vill hoppa av det här samhället helt. Att göra det vore den enkla vägen. Den kategoriska; att bli frälst och hoppa av, flytta ut i skogen och göra något helt annat än andra. Då är det lättare att hantera att man av andra anses misslyckad för att man inte har den nya bilen, eller kanske i mitt fall; den nya kostymen eller barnvagnen. Då är det bara att bekräfta sitt inre beslut, att man valt något annat och man uppfattar sitt eget val som bättre än det andra valt (den nya barnvagnen). Jag har själv tänkt många gånger när folk tittar eller kommenterar på att sonens barnvagn är rejält skraltig, att jag och min man ”faktiskt var lediga tillsammans i ett helt halvår utan att ta ut fler föräldradagar”. Jag bekräftar för mitt inre mitt val för att mota bort andras blickar. Men det här är mycket lättare när man är kategorisk, när man faktiskt vill hoppa av. Jag som tycker det är kul att jobba och oavsett hur min framtida ekonomi kommer se ut behöver jobba många år till har fortfarande ett behov av att hålla mig hyfsat mot omvärldens måttstock. Jag måste kalla min vagn för ”vintage” och låtsas att mitt vintageintresse är huvudanledningen till att vi inte har en ny vagn, för att undvika att andra ska tro att jag håller på att hoppa av samhället. Om de trodde att jag höll på att hoppa av helt skulle de se mig som en mindre viktigt spelare, både socialt för att många inte alls tänker på det här sättet och det uppstår ett avstånd till andra då, och arbetsrelaterat i branschen. Någon som tänker hoppa av har ju antagligen lägre intresse av sakfrågor och kanske också i förlängningen mindre kunskap.

Jag har inte blivit frälst på det sättet att jag tänker byta värld. Jag försöker leva i båda.

Annonser

Nytt jobb som pirrar

Ändrade planer! Är nu lite mindre bitter.

Innan helgen blev jag erbjuden ett jobb som är exakt det jag letat efter. Jag har tackat ja.

Jag kommer få lära mig ett yrke, nästan ett hantverk. Ett yrke som är så grundläggande som det egentligen kan bli för min del. Mina möjligheter att arbeta fritt och för mig själv kan öka markant framöver, även om det garanterat kommer bli en del sena kvällar också. Det finaste är att jag har en väldigt bra magkänsla och det är det jag varit ute efter. Om det inte går att få ihop livet på den här arbetsplatsen så har jag ändå satsat med alla kort på bordet och en väldigt bra initial känsla.

Om det inte vore för den personliga utveckling som hänger ihop med starten av den här bloggen så hade jag hamnat på en helt annan arbetsplats nu.

”Inte ska väl lilla jag”

Under min uppväxt var det självklart att jag skulle arbeta på loven, få bra betyg i skolan och i allmänhet vara en duktig flicka. Det är jag glad för, det har givit mig stor frihet och många möjligheter. Men på sista tiden har både jag och min mamma, som ju var den som tydligast predikade solidaritet och att vara en duglig samhällsmedborgare, blivit riktigt rebelliska!

Jag har alltid haft svårt att sjukskriva mig från jobbet. När jag i gymnasiet sommarjobbade jag t.ex. med krävande städjobb och gick till jobbet dagen efter jag hade genomgått en mindre operation. Chefen tyckte jag tog många pauser och sa till mig. Jag skämdes.

Jag har satt heder i att aldrig behöva a-kassa eller Försäkringskassan. Men nu är det slut med det. Inte för att jag tänkt kringgå reglerna på något sätt utan för att jag tänker inkassera vad jag enligt reglerna har rätt till. Jag behöver t.ex. inte betala tv-licens längre. Vi har nyligen köpt en tv, men utan tv-mottagare, och tittar på SVT flitigt genom datorn. Vissa som jag berättar det för reagerar just som jag gjort förr; med att jag nog ändå har en moralisk förpliktelse att betala. Men nu svarar jag att reglerna ser ut på det här sättet och jag följer dem. Detsamma gäller för min mamma, som nu under våren kommer ta hand om min son då och då. Om han är sjuk någon dag är det möjligt att hon blir hemma med honom. Och då kan hon ta ut vab-ersättning, eftersom hon driver eget företag. Hennes initiala reaktionen på informationen om att hon hade möjlighet att få ersättning var just den gamla invanda ”inte ska väl jag” men sen konstaterade vi tillsammans och JO VISST SKA VI.

I rättsväsendet ser jag dagligen de som hämningslöst SLÖSAR med samhällets resurser. Särskilt män tycker att just de klarar att dricka ett par öl innan de kör bil och att de har rätt att överskrida hastighetsbegränsningarna, och sen neka till det hela så det måste till både förundersökning och rättegång, ofta med inkallade vittnen, domare och nämndemän. Till en enorm samhällskostnad. Med det i bakhuvudet kommer jag bli ännu bättre på att se till att få ut det jag har rätt till från samhället. Det är sådant jag i förlängningen redan betalat, som ingen annan egentligen har mer rätt till än jag (fast jag egentligen känner mig tämligen privilegierad och ”inte ska väl jag”).

 

Fattiglappa och laga

Jag måste stundtals vara klädd i  kostym på jobbet och har kommit på att sjalar är en enkel accessoarer att matcha med enkla kläder. Min favorit har jag nu använt så mycket, även som halsduk i perioder, att den helt nötts ut i fållen. Sparare som man är fanns ingen utväg – jag fick fålla om. Slirkigt tyg, spännande serie och krav på att få fållen snyggare än innan gjorde att det tog flera avsnitt The Good Wife. Men nu kan jag använda sjalen igen!

 

img_1202
Ny fåll på min favorit sidensjal. På vänster sida har jag fållat om, på höger är den gamla slitna fållen kvar

 

I helgen blev jag också klar med sonens nya tröja. Restgarn i blå babyalpacka/siden, kanske blev den i ungefär storlek 92. Stickade rundstickning på känsla och mätte efter hand. Kändes kul att det gick fort och att jag nu stickat så många barntröjor att jag kan sticka utan mönster. Nu kan jag fortsätta på samma spår så fort han behöver en ny tröja, åtminstone fram till mammas stickade tröjor blir för pinsamma att ha på sig. Något säger mig att det blir tidigare än jag önskar.

 

img_1207
Rundstickad blå tröja med snedknäppning

Hoppet gör mig bittrare än någonsin

Imorgon återstår 29 arbetsdagar på min nuvarande arbetsplats. Jag har fått ett nytt arbete som känns okej. Det pirrar inte i magen när jag tänker på det men det är ett helt okej jobb att ha under en period.

Jag blir mer och mer säker på vad jag vill göra i framtiden, men den branschen är märklig. Trots långa, i mitt fall dubbla, utbildningar så startar många utan lön den första tiden. Det hade fungerat för mig, utifrån hur vi levt under tiden som föräldralediga så vet jag ju att det går att leva på lite, men den kvarvarande känslan inuti är ändå att jag blir utnyttjad av någon om jag inte får en rimlig lön. Och det är det inte värt. Så jag tar mitt nya jobb som känns okej och inväntar ett bättre läge, en bättre arbetsgivare. Jag vet att de finns, men de är få och jag hoppas denna nya erfarenhet ökar mina chanser att hamna rätt tillslut.

Trots att min man är hemma med vår son är det tufft. Jag var borta från jobbet 15 månader i streck; semester, sjukskrivning och föräldraledighet. Det var tufft att komma tillbaka. Efter en dag framför datorn, då jag desperat försökte uppdatera mig på alla nyheter i de fem olika datasystem vi arbetar i, hade jag fyra heldagar med förhandlingar. De efterföljs alltid av mycket arbete och när jag hade tappat rutinen blev det jobbigt. Min kropp spårade ur av chocken.

Nu har jag vant mig och samtidigt inte. Jag har väldigt svårt att acceptera ekorrhjulet, jag ser ingen tjusning alls med det. Tycker det känns ganska hopplöst, får svårt att lyfta blicken. Den personliga utveckling som jag gjorde under min ledighet, och som resulterade i tankar om minimalism och den här bloggen, är med mig som en hemlig bisittare på min axel. Den gör mig lite bitter. När jag utvilad under föräldraledigheten kände att allt var möjligt, att jag hittat vägen ut, så känner jag nu snarare att den här världen är allt för knäpp. Att bilden av livet, där alla vakna timmar ska tillbringas med människor som jag kanske inte ens tycker om på ett kontor inomhus för att alla ska kunna ha nya kläder varje månad, två bilar och flyga till Thailand och ”fylla på med d-vitamin”, är väldigt dyster. Det är faktiskt sjukt och ett helt värdelöst system.

Ett citat följer med mig; Om man gör som alla andra får man samma resultat som alla andra får. Så jag försöker tänka tvärtom eller i vart fall så fritt jag kan. Men jag har inte grävt mig så djupt att jag kan kasta alla andra värderingar åt sidan. Jag tycker fortfarande det är viktigt att få till träning och bra mat, träffa vänner och handarbeta. Hade jag tidigare gjort karriär och spenderat pengarna varje månad, att det var det som var referenspunkten och jag nu ville byta linje; fortsätta jobba men byta ut konsumtionen mot annat, så hade det till viss del varit enklare. Då hade jag kanske redan gjort avkall på saker för att vara med i rejset, kanske kände mig ohälsosam. Då kunde jag byta shoppingen mot en tur i skogen. Det är inte så det ser ut för mig nu; jag står på startlinjen. Och att stå där med barn, krav på arbetslivets uppgifter och lön och samtidigt krav på tillräcklig egentid, det är inte helt enkelt. Jag har inte ”bevisat mig” men jag har krav ändå.

Jag och min man är ju i uppstart. Vi är ynka (i sammanhanget) 30 år, vi vill ha fler barn och åstadkomma något i våra karriärer. Vi vill spara pengar. Nog har vi goda förutsättningar, men det är ändå en svår balansgång. Hur tryggt jobb ska jag ta, när en mindre trygg anställning med sämre villkor och mer jobb idag, kan leda till mer frihet om fem år, när sonen är 6 år? Är det bättre att arbeta 40 h/v på ett statligt kontor än 50 h/v med möjlighet att arbeta hemifrån? Är det värt att sticka mindre för att tjäna mer, så jag kan sticka mer i framtiden? När man ”knäckt koden” kommer andra problem helt enkelt. Om frågan bara hade varit; Vad är viktigast, jobb eller tid med ditt barn? hade jag gått ner till 75 % på studs och förlitat mig på statlig tjänstepension och senare tänkt att jag valde mitt barn och det beslutet skulle jag aldrig tvivlat på. Men nu, när jag förstår att vi lever i enormt överflöd och jag kan få allt, blir kraven på mig själv också högre. Att välja smart, rätt. Det är jobbigt att tänka själv. 

Torsdagar är min hatdag

Och det blir tydligt nu när jag är åter på jobbet. På torsdagar är jag trött, men det är fortfarande lite tid kvar att jobba innan helgen. Efter föräldraledigheten är jag van att kunna analysera och fundera dagarna i ända och tänker genast ”Är det så här jag ska leva?!”. Och svaret är JA. Det finns oändligt många andra tidsperioder och platser jag hade kunnat leva i och på, som vore klart sämre. Men vad är det för peppigt med det, undrar du.

Det är inte peppigt. Men det är ett recept mot känslor av otacksamhet, stress, otillräcklighet. När jag tänker på att jag bara träffat min son ett par timmar varje kväll den här veckan. När jag tänker att han snart börjar förskola och inte heller kommer vara med sin pappa under dagarna, utan vilt främmande människor. När jag tänker att vi omöjligen kommer räcka till. DÅ behöver jag känna att, ja, för mig ser livet ut så här just nu. Det kunde vara oändligt mycket värre, både för mig och mitt barn. Det måste se ut så här just nu för att jag ska kunna förbättra min faktiska och upplevda frihet i framtiden, så att jag kan välja att vara med honom mer än mitt jobb tillåter mig idag. Och den processen kommer inte gynnas av att jag blir ytterligare en kvinna med dåligt samvete över att inte räcka till.

 

Hur har vi fått så stor respekt för sedlar och mynt?

Jag har varit i London. Passade på att besöka Bank of England Museum. Gratis inträde och väl värt någon timme. Är intresserad av historia och förvånas ofta över hur kort tid vi levt med kulturella ”sanningar”. Att det jag idag uppfattar som oföränderligt en dag, för inte så länge sedan, inte alls var självklart. Som den nu naturliga respekten för pengar; sedlar och mynt. Få skulle slänga pengar, oavsett värde. Det kommer sig naturligt att fundera på om det ens är lagligt. Själv har jag en burk i ett skåp, full med mynt i valutor som jag inte kan betala med här hemma.

En gång var samhället oförberedd på värdet av sedlar. Den underförstådda respekten som staten behövde övertyga medborgarna om när de först började trycka sedlar. För att en sedel inte skulle ses som en pappersbit vilken som helst, som en kan kopiera. Och många fick betala ett högt pris för att systemet skulle få en chans att fungera.

Mellan 1797 och 1821 hängdes över 300 personer som straff för förfalskning av Bank of Englands sedlar. Många andra straffades med deportation till Australien. Banken blev kritiserad för de oproportionerligt hårda straffen. Inte konstigt att folket fick stor respekt för sedlarna och att den respekten är självklar idag. En sedel är inte en vanlig pappersbit.

img_0799