Konsumera mera -dyrköpt lycka

bild (48)

En period pluggade jag Hållbar samhällsutveckling på Stockholms universitet. Jag sparade några böcker som nu dykt upp igen i och med utrensningen. Boken Konsumera mera -dyrköpt lycka, en samling vetenskapliga artiklar, läste jag om precis och jag vill gärna dela med mig av några fakta och kloka ord därifrån.

  • Orvar Löfgren skriver (s. 250) om tv-serien ”Så lever vi år 2000” som gjordes 1967. Framtiden beskrivs där som minimalistisk och friktionslös, människan har tagit kontrollen över konsumtionen och gjort sig av med kaoset av prylar. Så blev det som bekant inte. Det intressanta är den hemmablindhet som vår egen tid ger oss. På 1960-talet tänkte man sig att framtiden kommer vara enklare, men om vi idag fick resa tillbaka till 1960-talet är jag övertygad om att vi skulle häpna av ordningen och bristen på överflödiga prylar. Är det för att jag är hemmablind i min egen tid eller levde de enklare för 50 år sedan?
  • Annika Carlsson Kanyama (s. 42) redogör för intressanta studier om vilken skillnad miljömuppar som jag själv, som försöker vara ”medvetna konsumenter”, faktiskt gör i fråga om utsläppsminskning. Det verkar enligt henne som att det går en gräns någonstans vid en minskning om 30 %. Därefter är det så att säga inte längre möjligt att påverka. Jag hade nog hoppats att det var möjligt att minska sina utsläpp mer än så, men kan förstå att samhällsstrukturen begränsar den möjligheten.
  • Christer Sanne ger en mer positiv bild (s. 192) av hur mycket små åtgärder kan påverka och att världens länder med gemensamma krafter kan bromsa den globala uppvärmningen utan att behöva återgå till forntidens ringa bekvämligheter. Han beskriver att bilägande teoretiskt sett skulle kunna fungera, om bilen tillverkades 20 % effektivare, var 20 % enklare, hade 40 % snålare motor som utnyttjades 30 % effektivare, behölls 40 % längre och sparade 20 % genom återvinning. Det påminner om något som en föreläsare sa under kursen; ”Dagens bilar är skapta för att dra motstridiga elefanter uppför Kilimanjaro. Det är inget som jag brukar ägna mig åt särskilt ofta.”

Avslutningsvis vill jag citera Christer Sanne som skriver så fint och peppande om att bryta dagens konsumtionsmönster och därmed många miljöproblem (s. 199). Det handlar inte om att byta livsstil utan om att välja rätt. Jag skulle kalla det för minimalism;

”Vi behöver söka upp det som var och är viktigt med våra liv och försöka hålla fast det i en värld som ständigt förändras. Inte genom att följa med strömmen utan genom att välja klokt och långsiktigt. Det goda och nödvändiga budskapet är att vi kan leva bättre och ändå rädda jorden om vi bjuder till.”

 

 

 

Vår sons kostnad första halvåret

Vår son är nu över ett halvår (hur fort går tiden egentligen?) och jag känner att jag börjar få lite kläm på det här med att vara förälder. Jag är nog förhållandevis avslappnad och läser inte på särskilt mycket. Jag är inte så intresserad av olika utvecklingsstadier hos små barn generellt men intresserad av hur det går för min son. Idag var det t.ex. premiär för att kräla sig fram till TV-sladden och försöka tugga på den med den purfärska första tanden i underkäken…

Enligt Konsumentverkets uträkning kostar  förbrukningsartiklar som mat, kläder, utrustning och hygien till ett barn under 1 år 1 110 kr per månad. Det finns uppgifter om att ett barn kostar 80 000 kr första året. Vi har varit relativt sparsamma med inhandlandet och i ren nyfikenhet har jag nedan försökt lista hur mycket vi betalat hittills.

Nödvändig utrustning

Barnvagn och åkpåse  – Ärvt en vagn från 90-talet, som jag klätt om.

Kläder -I första hand ärvt och fått i present. Köpt tre par byxor för 250 kr nya (fick ett konstigt infall efter en lunch på stan; ett av paren visade sig vara för små), köpt ett par bodys för 50 kr och tre overaller för 250 kr begagnat, strumpor nya för 40 kr. Jag har sytt ett par byxor och stickat koftor , byxor och mössor.

Spjälsäng – Ärvt.

Madrass av boveteskal – 900 kr.

Skötbord – Köpte second hand för 300 kr och sålde det nyligen för 250 kr.

Övrigt till säng och badrum, t.ex. korgar – Ca. 300 kr.

Blöjhink – 150 kr.

Tygblöjsförvaringspåsar i PUL-tyg – 200 kr.

Bilbarnstol – 300 kr.

Bärsele – 1 200 kr.

Svanstolen – 100 kr second hand.

Totalt 3 790 kr

Leksaker och barnrum (ehmn, barnhörna i vårt fall)

Babygym och lekmatta – 200 kr second hand.

Ekologisk nallebjörn – 400 kr.

Hylla – Färg till en vi redan hade, kostade 75 kr.

Byrå – 350 kr second hand.

Tavla – Gjorde jag själv och återanvände en gammal ram, 0 kr.

Böcker och leksaker – Fått i present.

Totalt 1025

Löpande kostnader

Medicin m.m. – 100 kr.

Tygblöjor – Ca. 500 kr för garnet till ytterbyxor, resten är sytt av gamla textiler för 0 kr.

Plastblöjor – Ca. 500 kr.

Tvättlappar – Gamla frottéhanddukar, 0 kr.

Mjölkersättning – 1 500 kr.

Barnförsäkring – 390 kr (65 kr/mån).

Totalt 2 990 kr 

____________

Allt som allt har vår son kostat oss 7 805 kr. Vi har fått barnbidrag om hittills 5 700 kr, vilket innebär att vi betalat 2 105 kr ur egen ficka. Det låter vansinnigt billigt men jag kan inte komma på några fler kostnader.

Jag har inte räknat på bilinköpet i somras, inkomstbortfall eller det faktum att vi flyttat delvis för sonen skull. Det skulle inte riktigt vara rättvist. Bilinköpet hade vi genomfört ändå eftersom bilen är köpt främst för att ha på somrarna på landstället. Bostaden hade vi garanterat köpt ändå (den är ju dessutom mindre än vår förra…). Faktum är att vi ett långt tag trodde att vi skulle behöva prioritera bort bostadsköpet just för att vi fick barn. Inkomstbortfallet är i och för sig direkt kopplat till vår son, men det är ju också ett uppehåll från lönearbete och en fantastiskt chans att utveckla andra sidor hos sig själv. Jag ser snarare inkomstbortfallet som en livsstilsskostnad. En snabb uträkning ger att det hade inneburit ett bortfall om ca 2 800 kr per månad om jag hade tagit alla föräldraförsäkringsdagarna varje månad, eftersom min arbetsgivare betalar ut 10 % extra.

Kostnaden om 2 105 kr, eller 350 kr per månad, kan jämföras med kostnaden för vår hund som i runda slängar legat på 2 800 kr per månad hittills. Så allt prat om att barn är kostsamma första tiden får helt enkelt tas med en stor nypa salt.

 

Vad är din erfarenhet, har det varit billigare eller dyrare för dig eller de i din närhet att skaffa barn?

Vad är det i alla ouppackade flyttlådor?

Som jag tidigare skrivit om har vi nyss flyttat. Vi har bott i vår nya bostad i tre veckor och i stort sett packat upp det som tillhör köket och garderoberna, men har en hel del ouppackade lådor kvar. Det intressanta är just att vi egentligen inte riktigt vet vad som är i dem. Och det är inte bara flyttlådorna märkta ”nostalgi” som vi placerade i förrådet.

Vi har åtta lådor ståendes i ett hörn av sovrummet. Ett par av dem innehåller barnböcker och leksaker, någon innehåller min symaskin (som jag faktiskt längtar efter att packa upp!). Men resten. Vad är det i dem? Och är det verkligen saker vi behöver äga och förvara, när vi efter denna period tid inte ens kommer ihåg dem?

Nystan av återvunnet garn

När jag köper garn så är det som att snåltarmen tagit en ordentlig sup och slumrar till en stund. Oftast försöker jag köpa ekologiskt garn, men egentligen så är det ju allra bäst för miljön att köpa så lite nytt som det bara går. Textilbranschens utsläpp är inte att leka med och jag vill helst inte bidra om jag kan undvika det. Men garn är ju bara för härligt!

Så jag har börjat återvinna garn. Garn som redan producerats, blivit till ett plagg som använts och nu är redo för sophögen. Det garnet använder jag på nytt!

Processen är tidsödande, men som jag skrivit tidigare så är det inget jag räds. Jag nystar nystan och älskar varje sekund.

bild (49)

Det känns lite som att lura systemet.

 

 

 

 

Om varför det är bättre att sälja än att skänka

I minimalismpodcasten Slow your home pratar Brooke McAlary i avsnittet Everyday slow living for the ”normal person” med Ellen Ronalds Keene om att rensa ur bland sina ägodelar. De diskuterar hur man bäst gör sig av med sakerna; skänka, sälja eller slänga. De menar att man redan bestämt sig för att inte äga en viss sak och sagt hej då. Den ekonomiska vinningen i att sälja småsaker är liten i förhållande till arbetet med försäljningen som ibland dessutom kan dra ut på tiden. De råder därför sina lyssnare att skänka bort sådant som är värt mindre än kanske 1 000 kr till välgörenhet hellre än att försöka sälja dem på loppis eller onlineauktioner.

Jag håller inte med.

Vissa typer av prylar, till exempel kläder av billigare slag och leksaker, finns i stort överflöd i världen. Det som skänks kommer inte andra till godo, helt enkelt för att det finns för mycket redan, och en hel del skeppas till fattigare länder där det läggs på hög -sophög. På vissa platser har den inhemska klädproduktionen slagits ut helt på grund av de mängder billiga slit-och-släng-kläder som välvilliga välbeställda västvärlden skänker bort utan eftertanke. Sakerna blir herrelösa sopor och den nyomvända minimalisten i utrensningstagen hade lika gärna kunnat slänga prylarna i hushållssoporna.

Om man istället anstränger sig för att sälja sina småsaker ger man dem en ny ägare. Det som säljs på Tradera för en ynka krona köps trots allt av någon som vill ha just den prylen; som sökt fram den och är beredd att betala frakt och vänta på leverans. Där igenom har saken garanterat fått ett nytt hem och den som rensar ur har tagit ansvar för sitt tidigare konsumerande. Man har undgått att åter igen låta det monetära värdet styra ens agerande och istället gjort det moraliskt riktiga.

Vad tycker du?

 

Att ta kreativitet på allvar

Efter många års pysslande har jag insett att det som gör mitt ”pysslande” anmärkningsvärt att att jag har sådant tålamod. Jag älskar när ett projekt går riktigt långsamt. Ju långsammare, desto bättre. 

Jag har stickat, sytt och virkat lapptäcken av restgarner och mammas gamla lappar. Jag har virkat en plastmatta av vanliga plastpåsar, som jag först klippte runt, runt till långa remsor (lämpligt nog var detta under en period efter gymnasiet när jag ofta handlade på Systembolaget – de bästa plastpåsarna med vacker lila och turkosblå färg var nämligen därifrån).

bild (47)

Inför att en nära vän skulle gifta sig i somras broderade jag en brudkudde åt henne och hennes blivande man. Jag googlade bilder, ritade upp en sketch och inhandlade material. Jag som inte kan brodera, eller i vart fall aldrig tidigare hade försökt, satt timme ut och timme in och kämpade med ullgarnet, med kungsängsliljor, murgröna och sjungande fåglar. När bröllopet närmade sig var jag som tur var höggravid och blev sjukskriven, annars hade jag nog aldrig hunnit klart. Broderiet tog mig antagligen motsvarande minst ett par arbetsveckors effektivt arbete. Men en del av tjusningen med handarbete är just att det går långsamt. Varje stygn är en handling i sig men det är bara tillsammans som konst uppstår. Tyvärr fick jag överlämna brudkudden först långt efter deras stora dag, för min son bestämde sig för att födas på vägen till bröllopet.

bild (48)

När vi stod i begrepp att flytta och alla garner, tyger, paljetter och scrapbookingmaterial genomgått en första rensning, hade det blivit dags att packa ner och sätta etikett på kartongerna. Ståendes med markeringspennan i handen insåg jag att jag inte längre vill skriva ”pyssel” på kartongen. Skapande innebär eftertänksamhet, kämpande och i mitt fall ett väldigt tålamod. De flesta skulle aldrig ha tålamod, och ser kanske inte heller tjusningen med, många av mina projekt. Det faktum att det inte går att ta ut en tillräcklig timpenning för att konsthantverk ska gå att försörja sig på, ska inte få degradera verksamheten till ”pyssel”. Jag bestämde mig för att märka lådan ”Handarbete”. När jag packar upp lådan tänker jag sluta tala om en ”pysselhörna”. Platsen för mitt handarbetes- och sömnadsmaterial ska jag istället fortsättningsvis benämna min ”ateljé”, fast med en fet glimt i ögat eftersom det rent faktiskt inte finns så mycket plats i vårt nya boende att en ”ateljé” ryms.

Orden vi väljer för att beskriva oss och det vi gör är viktiga. Material för handarbete kräver omsorg. En ateljé kräver ordningsamt var sak på sin plats. Och att ta en kreativ hobby på allvar gör mig mindre beroende av den identitet som jurist jag har från utbildning och arbete. Därigenom  känner jag mig lite mer fri att våga göra de livsval som passar mig; den kanske viktigaste aspekten av minimalism.

Mitt bästa förvaringstips

I perioder har jag med stort engagemang försökt bekämpa mina egen röra med förvaring och organisering. För många år sedan, när jag var student och bodde på 15 kvm, satte jag mig på cykeln och tog mig till en skobutik mitt i Stockholms smetigaste smet. Där frågade jag efter överblivna skokartonger till skänks. Jag köpte omslagspapper och rosa blanka tygband, fotograferade alla skor och framkallade bilderna. Sen gjorde jag uppiffade skolådor som jag klistrade fast fotona på. På så sätt visste jag exakt vilken låda som innehöll vilket par skor och fick en enhetlig förvaringslösning. Det var fantastiskt, i några månader. Sen började förfallet; jag köpte nya skor, som inte hade någon låda. Något av de gamla paren gick ur tiden och skor hamnade så i fel låda. Och ett annat problem kvarstod; skorna upptog precis lika mycket av min mycket lilla plats som innan.

Idag var jag i utrensningstagen och gav mig på min fina skoförvaring från studenttiden. Förra sommaren rensade jag bland skorna. Då hivade jag skor från tonåren, som antagligen fått vara kvar främst av sentimentala skäl. I somras rensade jag bort säkert tio ytterligare par som var uttjänta eller som jag inte använt på alltför länge. I julas slängde jag ytterligare tre-fyra par inför förestående flytt. Man kunde därför tänka sig att det inte längre borde finnas så mycket utrensningspotential bland skorna, eftersom jag i princip inte köper några nya. Men precis som gällande allt annat rensande så har det nu skapats momentum i skoutrensning. Ikväll kunde jag nöjt lägga ner tre par i loppis-lådan. Men mer spektakulärt är att jag äntligen klarade att göra mig av med den söta, men inte superpraktiska, skolådeförvaringen. Det visade sig att tre av skolådorna, som förvarats i en klassisk IKEA-skoförvaringshängare, var TOMMA. Jag har alltså förvarat tomma kartonger i en skoförvaring. Förvaring i förvaring. Vill slå mig själv i huvudet.

Nu återstår, förutom vanliga promenad- och vinterskor, röda, svarta och bruna klackskor som jag också kan ha på jobbet, svarta ballerina, ett par svarta 50-tals dansskor och flip-flops. Jag kan stolt konstatera att jag inte längre behöver förvaring (IKEA-hängaren) för min förvaring (uppiffade skolådor). Jag kastade ut skolådorna och skoförvaringshängaren hamnade i loppis-lådan.

bild (46)

Så, mitt bästa förvaringstips? RENSA! Igen, igen och igen.