Prylar gör nyblivna föräldrar mer rädda för världen

Att prylar stjäl energi har aldrig varit så tydligt för mig som när jag fick barn. Alla listor man skulle ha på allt innan bebisen skulle komma! Alla ”nödvändiga” prylar. En del saker hoppade jag över och en del undkom jag med blotta förskräckelsen. T.ex. amningskudde. Det är alltså en kudde. Som går att ha under armen när man ammar. Jag tror inte jag känner någon som använde amningskudde och begagnatmarknaden svämmar över av ”knappt använda” amningskuddar.

Men vad värre är; alla dessa prylar gör nyblivna föräldrar helt paralyserade. De handspritar och förbereder och fixar och donar så de inte hinner göra något roligt på sin föräldraledighet. Att åka till stan från förorten blir otänkbart eftersom det innebär att man måste packa i timmar innan och vagnen blir så tung att det blir läskigt att åka buss. Tänk om bebisen behöver byta kläder mer än en gång? Att lösa problemen vartefter de kommer kan i värsta fall tyda på en man är en riktigt dålig förälder. Då är det lättare att bara stanna hemma.

Känna sig misslyckad – och byta värld

Ett inlägg och en diskussion hos Onkel Tom om att känna sig eller ses som misslyckad när man inte konsumerar som andra fick mig att fundera över hur jag ställer mig till det här.

Den springande punkten för mig är att jag inte vill hoppa av det här samhället helt. Att göra det vore den enkla vägen. Den kategoriska; att bli frälst och hoppa av, flytta ut i skogen och göra något helt annat än andra. Då är det lättare att hantera att man av andra anses misslyckad för att man inte har den nya bilen, eller kanske i mitt fall; den nya kostymen eller barnvagnen. Då är det bara att bekräfta sitt inre beslut, att man valt något annat och man uppfattar sitt eget val som bättre än det andra valt (den nya barnvagnen). Jag har själv tänkt många gånger när folk tittar eller kommenterar på att sonens barnvagn är rejält skraltig, att jag och min man ”faktiskt var lediga tillsammans i ett helt halvår utan att ta ut fler föräldradagar”. Jag bekräftar för mitt inre mitt val för att mota bort andras blickar. Men det här är mycket lättare när man är kategorisk, när man faktiskt vill hoppa av. Jag som tycker det är kul att jobba och oavsett hur min framtida ekonomi kommer se ut behöver jobba många år till har fortfarande ett behov av att hålla mig hyfsat mot omvärldens måttstock. Jag måste kalla min vagn för ”vintage” och låtsas att mitt vintageintresse är huvudanledningen till att vi inte har en ny vagn, för att undvika att andra ska tro att jag håller på att hoppa av samhället. Om de trodde att jag höll på att hoppa av helt skulle de se mig som en mindre viktigt spelare, både socialt för att många inte alls tänker på det här sättet och det uppstår ett avstånd till andra då, och arbetsrelaterat i branschen. Någon som tänker hoppa av har ju antagligen lägre intresse av sakfrågor och kanske också i förlängningen mindre kunskap.

Jag har inte blivit frälst på det sättet att jag tänker byta värld. Jag försöker leva i båda.

Nytt jobb som pirrar

Ändrade planer! Är nu lite mindre bitter.

Innan helgen blev jag erbjuden ett jobb som är exakt det jag letat efter. Jag har tackat ja.

Jag kommer få lära mig ett yrke, nästan ett hantverk. Ett yrke som är så grundläggande som det egentligen kan bli för min del. Mina möjligheter att arbeta fritt och för mig själv kan öka markant framöver, även om det garanterat kommer bli en del sena kvällar också. Det finaste är att jag har en väldigt bra magkänsla och det är det jag varit ute efter. Om det inte går att få ihop livet på den här arbetsplatsen så har jag ändå satsat med alla kort på bordet och en väldigt bra initial känsla.

Om det inte vore för den personliga utveckling som hänger ihop med starten av den här bloggen så hade jag hamnat på en helt annan arbetsplats nu.

”Inte ska väl lilla jag”

Under min uppväxt var det självklart att jag skulle arbeta på loven, få bra betyg i skolan och i allmänhet vara en duktig flicka. Det är jag glad för, det har givit mig stor frihet och många möjligheter. Men på sista tiden har både jag och min mamma, som ju var den som tydligast predikade solidaritet och att vara en duglig samhällsmedborgare, blivit riktigt rebelliska!

Jag har alltid haft svårt att sjukskriva mig från jobbet. När jag i gymnasiet sommarjobbade jag t.ex. med krävande städjobb och gick till jobbet dagen efter jag hade genomgått en mindre operation. Chefen tyckte jag tog många pauser och sa till mig. Jag skämdes.

Jag har satt heder i att aldrig behöva a-kassa eller Försäkringskassan. Men nu är det slut med det. Inte för att jag tänkt kringgå reglerna på något sätt utan för att jag tänker inkassera vad jag enligt reglerna har rätt till. Jag behöver t.ex. inte betala tv-licens längre. Vi har nyligen köpt en tv, men utan tv-mottagare, och tittar på SVT flitigt genom datorn. Vissa som jag berättar det för reagerar just som jag gjort förr; med att jag nog ändå har en moralisk förpliktelse att betala. Men nu svarar jag att reglerna ser ut på det här sättet och jag följer dem. Detsamma gäller för min mamma, som nu under våren kommer ta hand om min son då och då. Om han är sjuk någon dag är det möjligt att hon blir hemma med honom. Och då kan hon ta ut vab-ersättning, eftersom hon driver eget företag. Hennes initiala reaktionen på informationen om att hon hade möjlighet att få ersättning var just den gamla invanda ”inte ska väl jag” men sen konstaterade vi tillsammans och JO VISST SKA VI.

I rättsväsendet ser jag dagligen de som hämningslöst SLÖSAR med samhällets resurser. Särskilt män tycker att just de klarar att dricka ett par öl innan de kör bil och att de har rätt att överskrida hastighetsbegränsningarna, och sen neka till det hela så det måste till både förundersökning och rättegång, ofta med inkallade vittnen, domare och nämndemän. Till en enorm samhällskostnad. Med det i bakhuvudet kommer jag bli ännu bättre på att se till att få ut det jag har rätt till från samhället. Det är sådant jag i förlängningen redan betalat, som ingen annan egentligen har mer rätt till än jag (fast jag egentligen känner mig tämligen privilegierad och ”inte ska väl jag”).

 

Fattiglappa och laga

Jag måste stundtals vara klädd i  kostym på jobbet och har kommit på att sjalar är en enkel accessoarer att matcha med enkla kläder. Min favorit har jag nu använt så mycket, även som halsduk i perioder, att den helt nötts ut i fållen. Sparare som man är fanns ingen utväg – jag fick fålla om. Slirkigt tyg, spännande serie och krav på att få fållen snyggare än innan gjorde att det tog flera avsnitt The Good Wife. Men nu kan jag använda sjalen igen!

 

img_1202
Ny fåll på min favorit sidensjal. På vänster sida har jag fållat om, på höger är den gamla slitna fållen kvar

 

I helgen blev jag också klar med sonens nya tröja. Restgarn i blå babyalpacka/siden, kanske blev den i ungefär storlek 92. Stickade rundstickning på känsla och mätte efter hand. Kändes kul att det gick fort och att jag nu stickat så många barntröjor att jag kan sticka utan mönster. Nu kan jag fortsätta på samma spår så fort han behöver en ny tröja, åtminstone fram till mammas stickade tröjor blir för pinsamma att ha på sig. Något säger mig att det blir tidigare än jag önskar.

 

img_1207
Rundstickad blå tröja med snedknäppning