Krasch från stillastående – tyvärr ingen metafor

Om några få veckor börjar jag jobba igen. Kommer ha varit borta från jobbet i nästan 15 månader vilket är vansinnigt lång tid. Kan ändå inte förstå var tiden tagit vägen? Vi har en månads gemensam ledighet kvar och det känns kort. Förstår ju att en månad i en vanlig arbetande människas öron låter mycket.

En av de stora förändringarna i vardagen är att jag har 16 km till jobbet istället för 5 eftersom vi flyttat bort från stan. Bilkörning till jobbet är fullkomligt uteslutet, kan faktiskt inte tänka mig något värre än att sitta i bilköer varje dag. Blir lite illamående bara av tanken. Från förra boendet cyklade jag till jobbet halvvägs in i graviditeten, men när jag började bli omgådd fick jag nog och började ta bussen. Innan dess tog i alla fall cykelturen ungefär 25 minuter på min tröga, trogna damcykel som jag införskaffade just för att inte kunna cykla så fort att jag behövde duscha efteråt. Nu är läget ett annat och jag har blivit med snabbcykel! Med pedaler som dras runt och alltihop. Det är ingen racer, valde bort det i förhoppning att kunna cykla en större del av året, utan en så kallas hybrid. Idag cyklade jag till den språkträningsverksamhet där jag volontärar vilket är nästan 2 mil enkel väg. Känns helt fantastiskt att kunna ta sig så långt och nästan utan tidsförlust jämfört med kommunaltrafiken. Idag sparade jag dessutom 50 kr mot att ta bussen (även om det kommer ta ganska många rundor för att få ihop till kostnaden för själva cykeln…)

Mindre fantastiskt var att jag ramlade både på vägen dit och på vägen hem. På vägen dit från stillastående, när jag fastnade med höger trampa innan jag fattade att jag var fast och ramlade rakt ner i trottoaren bland alla människor. Pinsamt. På vägen hem tyckte jag mig se en bil komma mot den korsning dit jag var på väg och tvärbromsade i panik -för att försent inse att jag ju satt fast i pedalerna. Valde att falla åt vänster, så nu har jag ramlat åt båda håll, både från ståendes och cyklandes. Och någon bil kom aldrig, så vad jag såg i ögonvrån förblir ett mysterium. Tänker nu att jag nu kört in cykeln ordentligt och hoppas att balans och förstånd ska samarbeta bättre nästa tur.

Annonser