Att skänka till de mindre behövande

I helgen lade jag upp sonens spjälsäng i vår lokala köpgrupp på Facebook. Jag skrev ”bortskänkes” och ”först till kvarn”. En kvinna svarade och vi bestämde tid. Hon visade sig vara från den välbärgade delen av vår kommun. Hon oroade sig lite för om sängen verkligen skulle gå in i den ”lilla” bilen. Kanske var det bättre att hennes man kom lite senare, med den stora Audin. Hon frågade vad jag ansåg. Jag sa att jag inte har en aning om hur stor bil hon har. Hon förklarade att om inte heller Audin var stor nog kunde de såklart sätta på sitt släp, men släpet satt inte på Audin nu eftersom mannen skulle köra och hämta spjälsängen direkt efter att ha landat på Arlanda, där också Audin stod. Paret skulle ha sängen på landstället i Skåne (mina fördomar säger mig Österlen) dit barnbarnen skulle komma på besök i sommar. 

Några timmar senare hörde ytterligare en sängspekulant av sig. Hon höll på att starta upp ett boende för våldsutsatta kvinnor och barn och kunde behöva en spjälsäng. Men. Jag hade ju skrivit ”först till kvarn”. 

Jag kunde såklart ha förklarat läget för den första kvinnan. Att det fanns bättre behövande. Men jag vet ju inte egentligen helt säkert att hon inte verkligen var i behov av en bortskänkessäng. Och hon var först med kontakt och först på plats. Jag ville bli av med den skrymmande sängen. Hon fick den, även om det kändes lite avigt. Men kanske är det jag som i denna situation lägger för stort värde på en pryl? Kanske är värdet av att ha skänkt bort något till till synes rika människor, och eventuellt sått ett frö som får dem att göra detsamma i framtiden, större än värdet av att just den med det allra största behovet fick just min säng? 

Ställer en bara de rätta filosofiska frågorna kan det mesta rättfärdigas.  

Vad händer om bäddsoffa i vardagsrummet betraktas som en lyx?

Det verkar finnas en nöt att knäcka vad gäller trångt boende. Jag funderar mycket på det och kan inte få ro riktigt. Vi bor ju med ett barn och en stor yvig hund i en tvåa. Vi sover i samma rum allihop, förutom när hunden tröttnar på oss och går och lägger sig i soffan. Det är inte så spektakulärt men jag trivs så oerhört bra och vill inte flytta när vi får fler barn heller. Min man vill tvärtom absolut flytta i framtiden. 

Jag vet inte om jag hakat upp mig på det här för att bevisa att det går. Och det är ju löjligt för jag vet ju att det går; folk gör det hela tiden på andra platser i världen. För inte så länge sedan var det standard. Att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och ge barnen ett eget rum har vid en tid varit att betrakta som lyx. Ett eget sovrum är naturligtvis härligt men samtidigt är det en stor yta som bara används när jag sover. Resten av dagen skulle det stå tomt. Och som vuxen har jag ju den lyxen att hela bostaden faktiskt är min. Jag kan flytta eller möblera om när jag vill. Det är mina saker som står i köksskåpen och tvättstugan är anpassad efter mina rutiner. Den lyxen har inte barn, de måste kanske få ett eget utrymme att vara själva och sig själva på. Jag hade eget rum som liten och även om jag såg det som självklart så uppskattade jag det väldigt mycket. 

Något positivt, eller negativt, med att bo trång är att det inte går att avskärma sig från varandra när familjen bor på liten yta. Det går inte att bråka och stänga in sig i var sitt rum stora som egna våningar. Jag lockas av den tanken. Jag förstår såklart att om många i familjen har mycket ledig tid, eller i vart fall hemmatid, så borde påfrestningarna bli stora. Men det borde i sin tur få positiva konsekvenser; kanske att en blir bättre på att gå ut och aktivera sig? Ungefär som att ha hund; det är att skaffa sig en livssituation som kräver att jag går ut i skogen varje dag. Kanske kan att bo trångt ge en livssituation där en måste aktivera sig utanför hemmet och reda upp sina konflikter och irritationsmoment omedelbart. 

Eventuella positiva konskevenser av att bo trångt:

  • Tvingas reda ut konflikter och irritationsmoment på en gång 
  • Att aktivera sig utanför hemmet blir en naturlig del av livet
  • Utnyttjar tomten/trädgården mer som ett extra rum för lek och jobb
  • Tvingas hålla nere ägandet av prylar (vilket spar tid för familjen att göra roliga saker på) 
  • Inga ytor som samlar damm 
  • Mindre tid läggs på städning, putsa fönster osv  
  • Barn får lära sig samsas och dela, kanske blir uppdelningen av ditt och mitt mindre

Har någon av er som läser här dessa erfarenheter? Går det att komma på fler punkter? 


Utomhus är de bästa kvadratmetrarna

 

 

Om att klättra i träd och lyssna på sin mänsklighet

En kompis gifte sig förra helgen och innan anordnades sedvanlig svensexa. Jag var av naturliga skäl inte med, men min man berättade efteråt att de hade varit och klättrat på ett klättercenter här i stan. Brudgummen, som är arborist, sa skämtsamt till klätterinstruktören att han visserligen hade provat förut men att han annars mest brukar klättra i träd. Instruktören blev helt ställd och kom tydligen totalt av sig i sina instruktioner. 

Den här historien knyter an till något som jag funderar över just nu. Vad som är av vara människa och hur olyckliga många i vårt samhälle är. Hur många som måste äta antidepressiva för att ta sig igenom vardagen. 900 000 svenskar äter antidepressiv medicin. För många är det en livräddare, men jag har bekanta som faktiskt äter eller har ätit medicin för att klara av att gå till jobbet. För att det ger dem magknip, för att chefen är en mobbare eller för att kollegorna knappt hälsar. Vi får veta att lösningen är inte att be chefen att dra åt helvete, utan att medicinera sig för att klara kraven. 

Vi är gjorda för att vara fria varelser. Vi har största delen av vår tid på jorden levt som nomader; utan prylar men med samarbete som största tillgång. Och vi kan, till skillnad från många andra djur, klättra. Till exempel i träd, kanske för att komma åt en banan, springa från ett lejon (?) eller vad vet jag. Men vi är så vilse i det här samhället att vi knappt kommer ihåg att vi kan klättra i träd, att klättring inte bara är en hipp, populär nymodighet där aktiviteten sker på en för syftet uppbyggd vägg och någon – japp – tar betalt för det. Vi har slutat anpassa oss efter vår mänsklighet och försöker istället anpassa magkänslan efter kraven, och någonstans därefter försöker vi köpa oss mänsklig aktivitet. 
                                                                                                   
 

Om att rensa på känsla

Prylar kan ta över livet även för den som försöker bli mindre beroende av dem. För den som kämpar och stretar och slänger och plastbantar. Jag har tidigare skrivit om att jag inte brukar räkna in-och-ut, av mer praktiska skäl. Nu har jag förstått att det även är av känslomässiga, eller kanske till och med själsliga, skäl. Jag har en bekant som jag följer på sociala medier, som är så fixerad vid prylar. Att inte ha dem, att ha dem, att sortera dem, att byta ut dem (plast mot trä, såklart), att fota dem, att nämna ”eko, reko” och tacka andra för prylar som kommit som gåvor (”vad hade vi gjort utan er som ger oss allt detta”). När en tämligen farlig olycka skedde och en möbel gick sönder till följd av den sökte hen ersätta möbeln via sociala medier efter bara någon timme. Det är så tydligt att rädsla, hopp, kärlek, vänskap och förtvivlan förkroppsligas i prylarna. Det är därför jag inte tycker om alla dessa in-och-ut listor som är så poppis i den här delen av bloggvärlden. Det blir sånt fokus på varje liten pryl, när det inte egentligen är det som är poängen, utan vad som sker inom en när en blir mindre beroende. 

För mig är det numera en mycket skönare känsla att göra mig av med saker än att köpa nya. Så var det inte för två år sedan. Det finns fortfarande så mycket saker här hemma att jag, när jag känner att jag behöver göra något som piggar upp, kan gå på jakt efter saker att kasta ut. Och det fina är att det nästan alltid finns något, eftersom det inte är ett visst antal prylar i hemmet som är målet utan känslan av att vara överväldigad av prylarna. Den känslan får styra och så länge den gör sig påmind så finns det saker att rensa bort. Om det sedan går långsammare eller snabbare än för andra är oviktigt. Jag och maken talade i veckan om skillnaden från tidigare och häpnade när vi insåg att vi i vår tidigare bostad hade säkert trippelt med förvaringsutrymme. Vi hade till exempel åtta garderober och tre-fyra stora byråer i hall och sovrum, plus klädförvaring både i hall och källare. Nu har vi fyra garderober och en byrå. Det behövs inte några listor för att förstå att vi jobbar oss nedåt.  
Jag är så glad att jag numera har en riktning. Just nu har jag inga ”mätbara mål” eller annat som jag nödvändigtvis vill uppnå i livet och just nu känns det väldigt skönt. För jag vet vart jag ska, jag har min riktning mot mer frihet, mer oberoende, mer jordnära, mer inlyssnande mot mig och andra. Och prylarna är en del av det. Det finns en riktning och vanor kring prylar, som är så mycket effektivare än att ha ett högt ställt mål. Jag lever på i mitt liv utan att räkna in-och-ut och under tiden så kommer jag ofrånkomligen närmare min nya, enklare morgondag. 

En moralfråga för oss som inte tror på evig tillväxt och vårt nuvarande ekonomiska system

Det finns en samvetsfråga som florerar på sina håll hos mer filosofiskt lagda minimalisten och snålbloggare som jag tycker är intressant och som jag gärna själv vill svara på; omm en inte tror på evig tillväxt eller dagens ekonomiska system, är det då moraliskt korrekt att ändå investera sitt kapital på aktiemarknaden, låta andra arbeta upp dem till höra nivåer och leva av avkastningen? 

Jag skulle vilja svara; vad är alternativet? Jag tror på en kollaps, en snabb eller långsam sådan, snart eller om ett tag. Jag tror på en nedgång i ekonomin, där vi successivt kommer tvingas tänka om och ändra vår livsstil. Vi kommer flytta ut från städerna, tvingas bli mer av generalister och sluta konsumera i den utsträckning vi gör idag. Detta är inte direkt en lågoddsare; systemet är inte hållbart och måste därför kollapsa förr eller senare. Och människor kommer fortsätta behöva äta och dricka. Vi som är här, i Sverige i denna tid, vi kan bara välja i vilken grad vi vill leva i det här samhället. Vi kan flytta ut i skogen och leva ensamma där eller försöka förhålla oss bäst vi kan till det samhälle som givits oss. Och det finns inget som säger att det är värre att vara ”hippikapitalist” och placera sina sparpengar i aktier istället för att fortsätta att konsumera sönder planeten som den stora massan. Beroende på vad en väljer att investera i behöver det inte heller vara bättre såklart. Det som aktiespararen gör, till skillnad från konsumenten, är att frigöra tid att tänka, leva, lära och kanske förstå något nytt om människan och samhället. Hen kan lära ut det och väcka frågan hos andra och plötsligt är vi ännu fler som söker lösningarna istället för att springa i ekorrhjulet. 
Det ena leder till det andra och det är svårt att avsluta inlägg om sådana här frågor. Allt hänger samman. Också för mig, mer och mer även i mitt vardagsliv, och det är en riktning som jag aktivt tagit och som jag välkomnar. Jag har inte skrivit här på flera månader och åter igen tänkt att det nog inte blir mer bloggande (trots de fina kommentarer jag fått som värmt mitt hjärta!). Men jag vill vara i rörelse och jag vet att jag gör mycket för att följa min nya riktning i livet varje vecka, och jag läser och lyssnar på kloka människor som ger mig nya tankar varje dag. Det är inte bristen på saker att skriva om utan otillgänglighet som gör att det går långa perioder mellan inläggen här. Min förhoppning är att kunna fortsätta skriva, utan att tvinga mig att läsa igenom inläggen flera gånger och fundera på om texten förmedlar det jag verkligen vill säga på allra bästa sätt. Jag behöver inte mer prestation i livet men känner att den här bloggen är en del av min riktning i livet, jag vet att det jag gör får ringar på vattnet och att skriva här, läsa kommentarer och kommentera hos andra är en del i det. Och är det något jag lärt mig senaste året så är det att små, små steg för en så mycket längre än att tänka på att ta jättekliv.