Prettominimeras favoritnjut

Jag har tidigare beskrivit hur mycket jag njuter av att lura systemet men det finns faktiskt också shopping jag riktigt njuter av. Nämligen icke-shopping. På samma sätt som frihetsmamman njuter av shopping i sitt eget hem njuter jag av icke-shoppande i affär. En särskilt njutbar icke-shopping är shoppandet av så kallade klämmisar. En klämmis är en påse i plast som innehåller fruktsocker (och kanske guld? ett antagande baserat på klämmispris) som en stoppar i munnen på sitt barn när hens humör dippar, vilket kan vara ett par timmar efter senaste klämmisintag.

En familj jag känner hävdar starkt att veganism är vägen mot lycka och hållbart samhälle och de är storkonsumenter av klämmisar. Det skulle jag kunna skriva mycket om och det hade jag inte tänkt göra men om jag ändå gjorde det skulle det handla om riktig mat, fett och balanserat blodsocker.

Hur som helst så har jag på öppna förskolan förstått att klämmisar är omåttligt populära och lösningen på ledsna ögon och trötta skrik. Själv har jag aldrig köpt en klämmis och ämnar inte göra det i framtiden heller. Och tur är väl det, för en sådan ekoslurk socker kostar nämligen 18 kr. Jag går förbi hyllan i affären och njuter så mycket att jag till och med måste fotografera ickeshoppingen, för att kunna plocka fram och njuta en grå dag då jag faktiskt tvingas köpa mat till mina barn (ej klämmas) på riktigt.

 

njutaavoshopping

Det var plogging, jag lovar…

Sparo skrev för ett tag sedan om att skämmas för sina sparbeteenden, t.ex. när en plockar upphittade pantburkar. En liknande diskussion kom upp häromdagen här hemma, efter att jag plockat upp en pantburk under en promenad med hunden. Eftersom jag skämdes litegrann la jag ner burken i en hundbajspåse och la snabbt ner påsen i barnvagnens varukorg. Samtidigt försökte jag se lite förnärmad ut, som att jag egentligen tog illa upp att någon vandal valt att förpesta min närmiljö genom detta nedskräpande.

Min bror, som jag gjorde misstaget att berätta detta för, tycker att jag är sjuk i huvudet och det är väl i och för sig okej att vara det (ett citat från Lina de Wolffs De polyglotta älskarna säger väl allt, fritt från minnet; ”det viktiga är inte att inte vara sjuk i huvudet utan att inte vara ensam”). Brorsan hävdar att hans kollega brukar ta påsar med pant som ställs vid återvinningsstationerna och blir ytterst beklämd av detta eftersom sådana påsar är till för hemlösa/tiggare och inte en heltidsarbetande 23-åring från närförorten. Där gick tydligen någon sorts gräns.

Hur som helst, så skäms min make. Både å mina vägnar och för mig tror jag. Jag har försökt referera till en uträkning någon gjorde på en blogg för något år sedan på hur mycket en behöver tjäna för att det inte ska vara värt att plocka upp en enkrona från gatan (var det också Sparo kanske? hittar det inte nu) men det biter inte på min man. Han menar att det finns vissa sociala konventioner som vi trots allt bör hålla oss till, men att det kan vara okej att jag fortsätter detta beteende om jag har joggingkläder på mig för då kan jag låtsas att jag ägnar mig åt den troligen begränsat populära men ändå omskrivna ”trenden” plogging – att jogga och plocka skräp samtidigt.

Truligt och med viss triumf i sinnet gick jag för att panta burkar. Allt gick enligt plan tills hundpajspåsen var krånglig att öppna och maskinen spottade ur sig kvittot på 17 kr för de övriga burkarna som redan var pantade. Bestämt stoppade jag in min upplockade pantburk och det visade sig då att det var en burk UTAN PANT!!!! Jag visste inte ens att sådana fanns?! Burkar från utomlands kan ju ibland vara så, men detta var en svensk burk UTAN PANT. Alternativt spelade maskinen mig ett spratt – men ut kom hur som helst ett kvitto på noll j*vla kronor. Och jag som måste redovisa alla utgifter och inkomster i vår ekogranskning också. Tack för den.

lumpkrona

Följetong; ÄTA DJUR del II

Utmaningarna fortsätter!

Förra lördagen bjöd vi på middag här hemma och valde en riktig klassiker; fläsklägg med rotmos. Fläsklägg är grisens ben och mitt hjärta fick sig en törn när treåringen frågade hur grisarna kan gå om vi äter deras ben, med följdfrågan om en måste döda dem först. Efter att ha fått bekräftelse på att så var fallet accepterade han dock och skuttade vidare.

Det här med att äta kött är inte helt enkelt. I mina kretsar verkar det som att alla tror att en kan odla tillräckligt med sojabönor för att klara energibehovet även på våra breddgrader. Själv är jag som synes övertygad om att det inte stämmer. Men helt lätt är det inte.

Fläskläggen kokades i alla fall enligt konstens alla regler. Fettet, det som blev för mycket för oss människor, fick den då mycket nöjda hunden. Skulle en svälta skulle en ju satt i sig det med! Benen hade i och för sig kokat i grytan men jag gjorde bedömningen att märgen hade mer att ge så på dem kokade jag buljong tillsammans med ett gäng grönsaker som sett sina bättre dagar.

Slutet gott, allting på grisbenen gott.

fläsklägg

Ekogranskning med veckoavstämning

Efter att ha läst Vicky Robins Your money or your life har jag infört total ekonomisk gransning i hushållet. Det innebär att min man tar bilder på kvittot till allt han köper och skickar till mig som sparar bilderna, även från mina egna inköp såklart, i en mapp på telefonen. På söndagarna sätter vi oss ner och går igenom allt, på kronan. Siffrorna bokförs i ett dokument vecka för vecka. Skulle säga att genomgången är tämligen detaljerad; även mat delas upp i kategorier som t.ex. ”konserver”, ”mejeri” och ”kaffe”. (Behöver jag tillägga hur enormt tacksam jag är för att min man är med på FI-resan?! Läser om andra vars partner inte hakar på och tänker att det hade varit omöjligt för mig att göra detta själv)

Min gissning såhär i början av ekogranskningen är att vi lägger för mycket pengar för vårt eget bästa på mat. Är hundra procent säker på att granskningen i sig kommer att röja undan kanske nittiofem procent av inköp i stil med ”Twix på väg från jobbet” och dylikt (i alla fall för undertecknad) eftersom vi måste skämmas inför varandra. Skam är en bra källa till ändrat beteende!

En viktig fråga att ställa sig som jag tagit med mig från Your money or your life är huruvida kostnaden, sett till den tid/energi en behövt lägga ner för att tjäna pengar,  är i enlighet med ens värderingar. För egen del tänker jag på RIKTNING och huruvida kostnaden leder mig närmare eller längre ifrån mitt mål. Om kostnaden är en del i min riktning.

grisar
Träffa grisar – ett steg i rätt riktning

För mig är det en sådan skillnad i vardagsglädje sedan jag uttalat ett eftersträvande av FI/självhushållning för mig själv. Jag har en riktning i livet. En random grå novemberdag är ändå en dag i rätt riktning, hur vardagstrist den än är.

En av våra kategorier kallar vi för ”personlig utveckling”. Där bokförs kostnaden för tågresorna till min kurs i självhushållning och makens kurs inför jägarexamen. Den blir rätt maffig, men det gör mig ingenting. Utan egen gård att praktisera på vill jag lägga pengar på kunskapen och självförtroendet det ger mig. Visst hade jag kunnat låna böcker på bibblan, men det hade aldrig gett mig det mod jag redan nu känner inför att i framtiden förhoppningsvis bli månskensbonde. Kostnaden för oplanerade uteluncher eller bilreparationer svider desto mer.

 

Frugalt köksexperiment; kärna smör

Här hemma går smöret åt som att det alltid är solsken. Tyvärr går priset på smör upp varenda vecka just nu. Det som för några månader sedan kostade 37-38 kr för 500 g kostar nu 42 kr. Även Bregott och lågprismotsvarigheter har ökat i pris den senaste tiden. Vad gäller det har jag också råkat läsa att det varit problem med spår av gifter i Bregott m.fl. vilket känns sådär med tanke på de mängder vi sätter i oss i vår nästan-LCHF-vardag.

I veckan gjorde jag eget smör att bre på macka. Easy peasy! 250 g smör vispas med elvisp med 1-1,5 dl ekologisk rapsolja som hälls ner lite i taget –> gott smör, lätt att bre med finare presentation (glasburk med snäpplock). Efter ett snabbt överslag konstaterade vi hemma att vi dessutom sparar 3-5 kr jämfört med att köp och tog ca 4 minuter.

Stärkt av detta gjorde jag experimentet att själv kärna smör. Köpte nedan visade färska vispgrädde, 5 dl för 22,90 kr med 40 % fetthalt (inte löjliga 36 %). Detta vispade jag med elvisp. Efter 8 minuter ungefär (jag klockade givetvis detta) började smöret gryna sig och snart efter det separerades kärnmjölken ur smöret. Den hälldes av för att sparas till gryta eller sås eller något. Sen hällde jag på kallt vatten och knådade smöret i den. Hällde ut vattnet och hällde på nytt kallt vatten två gånger till, tills vattnet var klart. Sen masserade jag smöret med en träslev för att få ur så mycket kärnmjölk som möjligt, för tydligen är det den som blir dålig först. Sen i med lite salt och sen var det klart!

Att kärna smör var inte superduper roligt, även om treåringen älskar smör och tyckte det var rätt kul. Hela processen tog 17 minuter, inkluderat lite diskussion och förmaningar att hålla små fingrar borta från elvispen. Det färdiga smöret vägde 215 g och 2 dl kärnmjölk blev restprodukt. 500 g smör kostar som sagt 42 kr i affären. Vispgrädden till 500 g av mitt kärnade smör skulle kosta 50 kr (plus 4 dl kärnmjölk till matlagning -motsvarande vanlig mjölk till kostnad av 4 kr).

Resultat av det frugala experimentet:

  • Det är inte dödskul att kärna smör.
  • Känns bra att veta hur en gör och det blev ganska gott.
  • Blev dyrare än att köpa smör i affären.

= Vi kommer fortsätta släpa hem detta från affären framöver.

 

IMG_4053

Tekniken ska rädda oss alla

Hen som köpte vår bostad var tämligen orolig över vår elkonsumtion. Jag förstår, för det har jag också varit. Men sen har jag lugnat mig med att vi är fyra personer plus stor hund (som dessvärre behöver ett bad han med då och då). Av de tre år vi bott i vår tvåa har vi varit föräldralediga, båda tillsammans eller var för sig, under två år. Vi är hemma mycket och lagar all vår mat utom makens luncher hemma. Till råga på allt använder vi tygblöjor till även barn nummer två vilket kräver sina tvättomgångar.

Hen ansåg sin situation, som ensamstående i 55-årsålders utan barn eller husdjur, liknande vår eftersom hen ganska ofta fick besök av sina vänner (mäklaren ifrågasatte om vännerna verkligen t.ex. tvättade under besöken och det visade sig att det gjorde de inte). Men hen konstaterade därefter snabbt att hen ju ändå skulle riva kök och badrum som är säkert över tio år gammalt samt tvättstugan (alltså 2/3 av bostaden) samt bygga ett uterum av stora delar av baksidans trädgård. Alla vitvaror och övriga maskiner ska bytas ut mot ”trippelA”. Det är ju bättre för miljön och plånboken. Sedan ska hen övertala bostadsrättsföreningens styrelse att sätta upp solpaneler på samtliga tak.

Det är tydligt att denna människa tror att hen är miljövänlig. Hen gör säkert misstaget att hänga med i dagligmedia och får därifrån intrycket att tekniken kommer att rädda oss från vår överkonsumtion av energi och pryttlar. Hen har antagligen missat att även solpaneler har begränsad livslängd och kräver komponenter som finns i begränsad mängd på jorden. Hen har troligen inte heller räknat på hur länge hen faktiskt måste bo i bostaden och hur många gånger hen måste sätta på maskinerna för att hen ska anses ha gjort ett god gärning mot miljön.

När jag frågade om hen ville behålla matkomposten som vi har ståendes i trädgården kunde hen inte svara, eftersom hen inte visste vad en kompost var för något. När jag förklarade att det är där en slänger matavfall förstod hen inte vad syftet var och jag fick då förklara att jorden kan användas för att odla mat i.

Även om jag inte har något alls emot solpaneler som alternativ till annan energi, tvärtom, finns det klara gränser för hur långt sådan teknik kan ta oss i de utmaningar vi står inför. Och vet en inte vad en kompost är kan det vara rimligt att i sitt miljöarbete börja någon annanstans än totalrenovering av en fullt funktionsduglig bostad.

Spartips kategori diskmedel

Inför visningen av vår bostad köpte jag en tvålpump. Valde en i metall för att kunna konvertera den till diskmedelspump när visningsmardrömmen var över. I flera år har jag nämligen tänkt på hur puckat det är att ta koncentrerat diskmedel varje gång en liten slev eller annat ska diskas av lite snabbt. Det mesta spolas ändå ut i vasken. Och jag har verkligen tänkt på det också – varje gång något diskats. Plågsamt för hjärnan.

Men nu så! Nu fyller jag en bråkdel av pumpen med diskmedel, fyller på med vatten och så blir det ett singelpump på borsten inför smådiskningen. Äntligen! Slutet gott, allting gott.

tvålpump

Försöker köpa det minst dödligt giftiga diskmedlet och tror att det är Grymme (helt oevidensbaserat). Det kostade senast 15 kr på ÖoB. Baserat på att vi kanske använder hälften så mycket diskmedel på detta nya sätt har vi således sparat 7,5 kr inom okänd tidsperiod och hälften så många infertila fiskar. Win!

Följetong: ÄTA DJUR del I

I min familj äter vi kött från djur. Vi äter förhållandevis mycket kött från djur. Vi äter ALDRIG sojabiffar eller quorn eller annat som låtsas vara kött. Och även om jag inte längre predikar konsumentens ansvar (människans viktigaste funktion är tvärtemot vad vi fått lära oss från barnsben inte att vara goda, flitiga och rättrådiga konsumenter!) så har jag en egen moral att förhålla mig till vilket krånglar till det hela.

Jag vill fortsätta äta kött och jag vill äta mer kött. Inte nödvändigtvis större kvantitet, men mer olika typer av djurdelar. En hållbar framtid för människor innefattar köttätande, särskilt på våra breddgrader, men det duger inte att karva ur en liten rumpfilé eller kycklingbröst från den stackare som satt livet till. Dessutom är det vansinne att slänga mat som köpts för tidiga mornar, utvecklingssamtal med chefen och tunnelbanefärder.

Tyvärr är jag en av alla som nog omedvetet tycker det känns tryggast med processat kött (läs korv) eller köttfärs. Det vet en vad en kan göra av -köttbullar eller köttfärssås. Är heller, som framgår, ingen kock av rang utan tycker det är roligare att life-hacka maten än att hacka den. Men så kan det inte fortsätta och därför har jag nu börjat utmana mig själv och mina matlagningskunskaper med att göra läskiga saker, t.ex. tillaga kött där en ser att köttet tidigare varit ett djur. Är numera fast övertygad om att det är de små stegen som tar en framåt, så härom veckan smygstartade jag med att göra egen fiskbuljong på räkskal. Det kändes fullkomligt ofarligt. Efter det har jag ökat en nivå och kokat buljong på benen från den hela kyckling som helstektes i gryta. Även detta ofarligt! Ska vara oerhört nyttigt och dessutom blev det gott. Perfekt mellanmål! Lovande för framtiden.

kycklingbuljong

 

 

En försiktig återkomst

Nästan ett och ett halvt år utan bloggande. Den har fått ligga i träda. Men roliga saker har hänt! Och jag är lika pretto som vanligt – håller mig ändå hyfsat till planen.

  • Vår fina lillebror kom i somras. Han är underbar.
  • Vi har sålt sommarhuset. Känns hundra procent rätt.
  • Kurs i självhushållning pågår!
  • Odlingslott uppstartad.
  • Om ett par månader lämnar vi vår nuvarande bostad för en större!
  • Vi sparar pengar som aldrig förr.

Oftast läser jag bloggar, framför allt om sparande, från mobilen och jag kommenterar inte då eftersom det är jobbets mobil och där är jag ibland inloggad på chefens googlekonto. En gång för länge sen när jag kommenterade råkade det bli HANS NAMN som avsändare. Den kommentaren raderades på en millisekund vill jag lova! Efter den fadäsen vågar jag inte. Datorn som väl är inne på sitt åttonde år hade kapsejsat – men minimalist som en är har jag nu lämnat in den på fix. Den har inte fått tillbaka av fixaren utlovad standard tyvärr, men ändå tillräckligt för att kunna ta sig ut på internetet. Med bloggen igång känns det lättare att ha dialog med andra.

Ska en blogga så känns det också bra att ha något att säga. Jag har inte haft det på ett tag. Jag har kört på enligt plan från min förra inläsningsperiod. Nu är jag föräldraledig igen och då öppnas hjärnan upp på nytt och det hinns med att fundera över annat än blöjbyten och juridik. För att inte tala om perioden på 9 månader då jag varit gravid! Då har det inte funnits plats i hjärnan för nånting alls.

Så vad har jag då att tillföra? Oklart. Men min minimalistiska resa, som startade med en vision om relativt högt sparande och låga omkostnader, har utvecklats. Jag är mindre minimalist i det att jag tillåter obegränsat av DIY-prylar eftersom jag tycker det är så roligt att sy och sticka och pyssla. Och varje gång jag får till att skapa/laga/fixa själv istället för att köpa något, eller när jag äter något jag odlat själv, känns som ett underbart F U till det här skitsamhället.

Avslutar med en bild på kalvar jag fått stifta bekantskap med på självhushållningskursen. Träffade även får och bagglamm, men eftersom det var slakt på schemat blev bekantskapen med lammet kort. Det får bli ett annat inlägg.

Kossor
Kalvar – förlängda liv som stutar på självhushållningsgård