Hellre hushållsgris än spargris -om varför jag hittills inte skrivit detaljerade ekonomiinlägg om FIRE

Många av de bloggar jag läser handlar om ekonomisk frihet och jag uppskattar andras beräkningar som redovisas i reda siffror. Här hemma har vi en pågående ekogranskning och högt satta mål för framtiden, med siffror och beräkningar. Men jag har inte hittills lyckats få ner det tydligt på pränt här i bloggen. Det beror på lite olika saker men framför allt på att jag tror på en:

KOLLAPS

Inte nödvändigtvis en stor orkan som sveper med sig civilisationen. Men en kollaps där vårt samhällssystem inte längre kommer kunna bära sig själv. Är såklart medveten om att varje generation tror att deras tid är alldeles särskilt speciell (”det är just när jag lever som världens undergång/utveckling/förändring kommer ske!”) och att vi människor är skapta för att se hemskheter runt nästa krök. Men det är ändå så att jag inte har kunskapen att gå emot världens samlade klimatforskare. De säger att det är illa, och då tror jag på det. Om det framöver visar sig att de haft fel blir jag tacksam. Men jag kan inte leva med att inte ha lyssnat på dem som rimligtvis vet bäst.

Tyvärr så är det omöjligt att leva hållbart i ett sjukt system. Jag har brottats mycket med dåligt miljösamvete (klimatångest kallas det nu, men jag hade det redan för 12 år sedan och då var det bara allmän ångest), men jag har kommit fram till att en måste förlåta sig själv först, och därefter börja jobba.

Om jag redovisade siffror på vår ekonomi med våra fantastiska framtidsutsikter skulle jag vara en av alla som sjunger tillväxtens lov. Vare sig det är Kinaplast eller tjänstesektorn som ska stå för tillväxten så handlar det om att vi tror oss leva av pengar. Om jag skrev att vi kan leva på 25 000 kr i månaden i femtio år framöver så är det faktiskt fel. Jag, min man och våra barn behöver luft, rent vatten, mat, medicin och någon form av skydd mot kyla och annat obehagligt väder. Det är allt. Inte si och så många kronor. Att sitta och gotta sig på sin blogg och skriva om hur bra och enkelt jag kommer ha det i framtiden känns helt enkelt inte helt verklighetstroget när enorma jordbruksarealer blir obrukbara varje dag och havsnivån stiger så att hela öar försvinner under ytan.

Så länge det ekonomiska systemet som vi känner det finns kvar och står stadigt kommer jag vara en av vinnarna (förutsatt jag ej drabbas av långtidssjukskrivning el dyl…). Men vi biter den hand som föder oss och de proffsigaste proffsen hävdar att det snart är slut på gratislunchen (någon som har fler liknelser att kasta in i leken?). Därmed kan jag inte med integritet i behåll prisa tillväxt utan brasklappen att det är mat jag lever av, inte pengar. För mig är det lika viktigt att lära mig producera mat, få fram vatten, horda medicin, bygga hus och tillverka kläder som det är att spara pengar och handla på börsen.

När Romarriket föll var invånarna så specialiserade att de inte kunde producera det viktigaste för sin egen överlevnad. De husgeråd som hittats från tiden efteråt är skrämmande – knappt brukbara tallrikar t.ex. Kunskapen om det mest basala hade glömts bort. Kollapser har alltså skett förr och vi kan lära oss något av det – människan som art är generalist och egentligen inte specialist.  Hur skulle det se ut om dagens jurister (t.ex. jag själv), revisorer och telefonförsäljare försökte sig på att göra sin egen tallrik?

En hushållsgris. Snart viktigare än spargris?

Konstigt nog läser jag nästan aldrig om detta inom FIRE. Det förutsätts tvärtom oftast att tillväxten är oändlig och samhällsstrukturen kommer bli bättre och bättre. Ibland är någon lite småskeptisk mot pensioner för oss 80-talister, men det är allt. När miljö kommer på tal slår vi oss för bröstet och skanderar att vi inte konsumerar i samma utsträckning som andra. Tillväxten ska fortsätta inom tjänstesektorn. Men om folk slutar köpa prylar för att kunna  jobba mindre i sina cubicles, kommer de verkligen köpa läxhjälp, städning, fönsterputsning och hemtjänst då? Behöva förströelse på teater? Vi FIRE-aspiranter gör det ju inte. Är inte hela poängen att blir fri för att kunna ta hand om sina egna barn och äldre, hitta meningen inombords istället för utanför? 

Jag har fler frågor än svar men med detta inlägg vill jag förklara att jag inom systemet tror FIRE är rätt väg att gå. Börsen har alltid gått upp tillslut, men den har faktiskt inte funnits bara några generationer. Idag finns mycket konkreta hot mot vårt ekonomiska system. De som nått FIRE och ägnat sig åt nya ”skills” kommer såklart ha det lättare vid en kollaps än de som är kvar i consumer-suckeri (bästa ordet, tack Fru EB!) men faktum kvarstår. Faller systemet är 1 kr bara en siffra, omöjlig att äta.