Vad händer om bäddsoffa i vardagsrummet betraktas som en lyx?

Det verkar finnas en nöt att knäcka vad gäller trångt boende. Jag funderar mycket på det och kan inte få ro riktigt. Vi bor ju med ett barn och en stor yvig hund i en tvåa. Vi sover i samma rum allihop, förutom när hunden tröttnar på oss och går och lägger sig i soffan. Det är inte så spektakulärt men jag trivs så oerhört bra och vill inte flytta när vi får fler barn heller. Min man vill tvärtom absolut flytta i framtiden. 

Jag vet inte om jag hakat upp mig på det här för att bevisa att det går. Och det är ju löjligt för jag vet ju att det går; folk gör det hela tiden på andra platser i världen. För inte så länge sedan var det standard. Att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet och ge barnen ett eget rum har vid en tid varit att betrakta som lyx. Ett eget sovrum är naturligtvis härligt men samtidigt är det en stor yta som bara används när jag sover. Resten av dagen skulle det stå tomt. Och som vuxen har jag ju den lyxen att hela bostaden faktiskt är min. Jag kan flytta eller möblera om när jag vill. Det är mina saker som står i köksskåpen och tvättstugan är anpassad efter mina rutiner. Den lyxen har inte barn, de måste kanske få ett eget utrymme att vara själva och sig själva på. Jag hade eget rum som liten och även om jag såg det som självklart så uppskattade jag det väldigt mycket. 

Något positivt, eller negativt, med att bo trång är att det inte går att avskärma sig från varandra när familjen bor på liten yta. Det går inte att bråka och stänga in sig i var sitt rum stora som egna våningar. Jag lockas av den tanken. Jag förstår såklart att om många i familjen har mycket ledig tid, eller i vart fall hemmatid, så borde påfrestningarna bli stora. Men det borde i sin tur få positiva konsekvenser; kanske att en blir bättre på att gå ut och aktivera sig? Ungefär som att ha hund; det är att skaffa sig en livssituation som kräver att jag går ut i skogen varje dag. Kanske kan att bo trångt ge en livssituation där en måste aktivera sig utanför hemmet och reda upp sina konflikter och irritationsmoment omedelbart. 

Eventuella positiva konskevenser av att bo trångt:

  • Tvingas reda ut konflikter och irritationsmoment på en gång 
  • Att aktivera sig utanför hemmet blir en naturlig del av livet
  • Utnyttjar tomten/trädgården mer som ett extra rum för lek och jobb
  • Tvingas hålla nere ägandet av prylar (vilket spar tid för familjen att göra roliga saker på) 
  • Inga ytor som samlar damm 
  • Mindre tid läggs på städning, putsa fönster osv  
  • Barn får lära sig samsas och dela, kanske blir uppdelningen av ditt och mitt mindre

Har någon av er som läser här dessa erfarenheter? Går det att komma på fler punkter? 


Utomhus är de bästa kvadratmetrarna

 

 

Annonser

6 reaktioner på ”Vad händer om bäddsoffa i vardagsrummet betraktas som en lyx?

  1. För mig som är uppväxt i en annan tid, i en av Stockholms förorter, tänker ofta på något som dagens barn missar. Jag och mina kompisar delade oftast rum med syskon. Vi var många ungar på våran gård, knappast några ordnade aktiviteter av vuxna. Vi lekte väldigt mycket ute, vi kunde hur många lekar som helst…som hade namn som Tomtesmyg, Rova, Halli Hallå, Burken o s v. Luciatåg engagera sig hela hyreshuset i och vi tågade tillsammans genom källargångar upp till alla grannar och lussade. Vi byggde lådbilar och slott av snö, Papporna hjälpte till att spola isbana utanför på gården, Fotbollsturneringar ordnade vi själva. Lärde mig mycket av de äldre barnen som att cykla t ex. Vi åkte och badade tillsammans och fiskade. Kan berätta i all oändlighet. De som inte hade det så lätt hemma, fick trygghet i den sammanhållning som fanns bland oss barn, och inte sällan en fristad i någon kompis familj. Kan säga att det var det allra bästa med min barndom, vi var aldrig ensamma om vi inte ville.Jag tyckte att de få villabarn jag träffade, hade tråkigt och var tråkiga:-)

    För ett tag sedan träffade jag några av mina barndomskompisar, en del har stora villor idag. De konstaterades att dagens barn, även deras egna missade mycket av gemenskap, när alla aktiviteter i stort sett är organiserade av vuxna, lite fri lek, och att de flesta kan dra sig undan till egna rum och sitta framför datorn eller kolla på egen tv. Inte heller känner de så många i sin omgivning, medans vi hade utökad gemenskap mycket mer med människor utanför familjen.
    Ja, även de av mina barndomskompisar som materiellt har uppnått hög standard, tycker att mänskligt sätt har något gått förlorat i lånekarusellen och renoveringshysterin, allt handlar mycket om fasad, och elände är lättare att dölja.
    Idag om man bor mindre som familj, barnen delar rum och föräldrarna sover i en bäddsoffa är annorlunda och man får nog räkna med både frågor och ifrågasättande. Å andra sidan verkar folk numera köra råttracet utan att reflektera över sina liv, bundna av lån och långa arbetsdagar. Människor mår dåligt och går in i väggen, blir utbrända och allt möjligt, jämför sig allt för mycket, Då var det mer accepterat att man inte hade råd till allt som alla andra fick, det rättades mun efter matsäcken. Vet kanske låter som en fossil, men tror att vi är lurade av de senaste årtiondes positivitetstänkande, att alltid säga ja till allt och inte ifrågasätta för då är man negativ och trist. Vi pådyvlas så mycket om hur vi ka vara nuförtiden, det är tamefan kurs i allt och alla blir ”skitnödiga”. Blev en lång kommentar, men ni kanske kan bli en av de familjer som går i bräschen för att bo mindre och finner vägen till en annan kvalité i livet som överväger. Marianne

    Gilla

    1. Kan inte annat än hålla med dig. Kul att läsa att det är fler som reflekterar över de här sakerna! Det är lätt att lura sig själv också, att bara för att en kan ge sitt barn ett eget rum så vill en gärna det. Vill ju inte vara snål mot sitt barn! Men jag tror som du att risken är att andra värden förloras. Jag vet ännu inte exakt var jag ställer mig i detta, men gör en som alla andra så får en det alla andra får. Och som du säger så är inte jag heller så säker på att det andra får är så eftersträvansvärt. Tack för din kommentar!

      Gilla

  2. Hittade nyss in på din blogg och det är jag väldigt glad för! Jag tycker det är svårt att hitta bra bloggar som jag verkligen fastnar för och vill följa. Läste att du inte vill ha bloggandet som någon prestation och tycker du gör helt rätt i att låta det gå tid mellan inläggen. Jag läser hellre inlägg med hög kvalitet än de som uppdaterar bara för att.

    Mycket bra tankar kring boende och vilka fördelar det finns med att bo mindre. Jag och min sambo bor också i en tvåa och väntar nu en bebis. Frågan nästan alla ställer ”Ska ni köpa något större nu eller hur tänker ni?” Det är knappast så att en bebis behöver ett eget rum och vi trivs otroligt bra så vi kommer bo kvar ett par år skulle jag tro. Jag älskar att vara ute i naturen så det var en väldigt bra poäng av dig att ta upp att ett mindre boende säkert resulterar mer i att man tar sig ut och aktiverar sig, det har jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Det blir ju enklare att ta sig ut för att man inte behöver vara hemma och plocka och städa i ett stort hem, men även för att få lite space och egentid. Vi har varit väldigt inne på att köpa radhus men för varje dag som går så blir jag mer och mer sugen på att välja det enkla livet och bo mindre och få mer tid över för annat. Det känns som det normala är att sträva efter att hela tiden bo större och ”bättre” men tänker folk egentligen till vad det innebär? Oftast mindre tid och mindre pengar.

    Jag startade nyss en blogg bara för att få skriva av mig lite grann och ha det som en slags dagbok. Jag tror att det är väldigt nyttigt att bara få skriva av sig, dels för att man får tänka till när man skriver men även få chansen att bolla sina tankar med andra människor. Det är inte alltid så lätt att hitta personer i ens omgivning som är inne på samma spår som en själv. Det är skönt att ha andra där ute som kan motivera en, tack för det 🙂

    Ha en skön helg!

    Gilla

    1. Hej Ekonomimamman! Vad roligt att du läst, det gör mig glad! Ja, alla förutsätter att vi snart ska flytta också. Men ju längre vi bor här desto mer pratar vi i långsiktiga termer, hur vi kan få det att funka snarare än hur vi ska flytta. Njuter oerhört av att det går så fort att städa. Vi har dessutom en stuga i södra delarna av Norrland att åka till om vi vill ha ännu mer huskänsla. I helgen var vi iväg och att komma hit till detta minihus med bekvämligheter är som en dröm! Är rädd att jag skulle känna mig helt övermannad om vi bodde stort.

      Helt rätt att skriva av sig lite! Jag tror det är jättenyttigt. För mig är den här bloggen bra för att hålla mig på banan. Ska in och läsa hos dig! Tack för din kommentar 🙂

      Gilla

  3. Intressant inlägg och kommentarer. Fin vovve du har och undertexten ”Utomhus är de bästa kvadratmetrarna” – så bra! 🙂

    Jag bor sedan 20 år i ett hus som i år fyller 100 och byggdes specifikt för familjer med minst tre barn i bostadsbristens Stockholm. Alla lägenheter är ettor på 39-45 kvm och så var det också från början. Det passar ju bra idag i självboendets era. Bilderna på liknande bostadkvarter fram till 50- talet (då de flesta av hustypen revs) vittnar om klungor av barn som leker på gårdarna. I vår gamla lekpark, kanske från 60-talet, ser man knappt en själ någonsin. Den gamla isplanen som spolades för skridskoåkning om vintern förr (före jag flyttat dit) har vuxit igen. I grannskapet bor inga barn alls, utan ensamstående eller unga par. Man ser inte folk utomhus så mycket överhuvudtaget. Bilderna från förr verkar mycket trevligare…

    Gilla

  4. Förresten, glömde berätta en sak. Studerade i St Petersburg i Ryssland på 90-talet, efter Sovjets kollaps. Lärde känna en rysk tjej, då 21 år och som verkade bo och leva som en genomsnittlig person, dvs med föräldrarna tills man gifte sig, ofta före 25. De bodde i en av storstadens många förorter.

    Var på besök där flera gånger. Familjen bestod av tre personer (de flesta hade bara ett barn, aborterna i Sovjetryssland har varit nästan varje kvinnas erfarenhet). Då man gifte sig och fick barn tidigt så var föräldrarna bara drygt 20 år äldre och alltså fullt arbetande. (De hade två jobb, jobbade minst 10 timmar om dagen och var bara lediga på söndagar. Detta var förstås långt ifrån den kommunistiska planen om att samhället från och med 80-talet skulle gå ned till 35-timmarsvecka! Kvinnor arbetade minst lika mycket och var lika välutbildade som män och lika jämnt fördelade i yrken som läkare och ingenjör, något som vi i väst sällan förstått. Daghemmen (och ibland korttidsbarnhem!) tog hand om barnen från tidig ålder så att föräldrarna kunde arbeta för kommunismens fulländning…

    De bodde i en tvåa. Detta ansågs som det mest normala. Föräldrarna hade sitt sovrum och det enda barnet sov sedan barndomen i bäddsoffa i det enda rummet där man också hade sitt matbord då köket var litet och bara rymde ett litet bord för två. I badrummet stod också en handvevad tvättmaskin! I kallskafferiet hade de matlager med bär och grönsaker på burk från datjan på landet, en verklig nödvändighet för att få tillräckligt med mat.

    Det kändes som att de 1996 levde som svenskar kanske gjorde fyrtio år tidigare men med bättre(?) jämställdhet och utvecklad (?) barnomsorg då.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s