Om att rensa på känsla

Prylar kan ta över livet även för den som försöker bli mindre beroende av dem. För den som kämpar och stretar och slänger och plastbantar. Jag har tidigare skrivit om att jag inte brukar räkna in-och-ut, av mer praktiska skäl. Nu har jag förstått att det även är av känslomässiga, eller kanske till och med själsliga, skäl. Jag har en bekant som jag följer på sociala medier, som är så fixerad vid prylar. Att inte ha dem, att ha dem, att sortera dem, att byta ut dem (plast mot trä, såklart), att fota dem, att nämna ”eko, reko” och tacka andra för prylar som kommit som gåvor (”vad hade vi gjort utan er som ger oss allt detta”). När en tämligen farlig olycka skedde och en möbel gick sönder till följd av den sökte hen ersätta möbeln via sociala medier efter bara någon timme. Det är så tydligt att rädsla, hopp, kärlek, vänskap och förtvivlan förkroppsligas i prylarna. Det är därför jag inte tycker om alla dessa in-och-ut listor som är så poppis i den här delen av bloggvärlden. Det blir sånt fokus på varje liten pryl, när det inte egentligen är det som är poängen, utan vad som sker inom en när en blir mindre beroende. 

För mig är det numera en mycket skönare känsla att göra mig av med saker än att köpa nya. Så var det inte för två år sedan. Det finns fortfarande så mycket saker här hemma att jag, när jag känner att jag behöver göra något som piggar upp, kan gå på jakt efter saker att kasta ut. Och det fina är att det nästan alltid finns något, eftersom det inte är ett visst antal prylar i hemmet som är målet utan känslan av att vara överväldigad av prylarna. Den känslan får styra och så länge den gör sig påmind så finns det saker att rensa bort. Om det sedan går långsammare eller snabbare än för andra är oviktigt. Jag och maken talade i veckan om skillnaden från tidigare och häpnade när vi insåg att vi i vår tidigare bostad hade säkert trippelt med förvaringsutrymme. Vi hade till exempel åtta garderober och tre-fyra stora byråer i hall och sovrum, plus klädförvaring både i hall och källare. Nu har vi fyra garderober och en byrå. Det behövs inte några listor för att förstå att vi jobbar oss nedåt.  
Jag är så glad att jag numera har en riktning. Just nu har jag inga ”mätbara mål” eller annat som jag nödvändigtvis vill uppnå i livet och just nu känns det väldigt skönt. För jag vet vart jag ska, jag har min riktning mot mer frihet, mer oberoende, mer jordnära, mer inlyssnande mot mig och andra. Och prylarna är en del av det. Det finns en riktning och vanor kring prylar, som är så mycket effektivare än att ha ett högt ställt mål. Jag lever på i mitt liv utan att räkna in-och-ut och under tiden så kommer jag ofrånkomligen närmare min nya, enklare morgondag. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s