Kollaps -livet vid civilisationens slut

David Jonstads bok Kollaps – livet vid vägens slut, handlar, inte helt otippat med tanke på titeln, om peak oil och vad denna snart (redan?) förestående ekonomiska kris kan föra med sig för oss i Europa och västvärlden. Hur somliga väljer att förbereda sig med vapen som inför en zombieinvasion medan David Jonstad själv hyser tilltro till människans storartade förmåga till samarbete. Stora delarna av boken ger mig Klimatångest Deluxe, men det är nog också meningen.

I boken görs jämförelser med andra civilisationer som kollapsat, där Romarriket och Mayaindianernas kultur behandlas till stor del. De historiska skildringarna är intressanta och det särskilt som det blir tydligt att vi människor, som varelser, är desamma idag som för två tusen år sedan. Vi inbillar oss med envis naivitet att vår kultur är den för alltid härskande, och enda rimliga. I mitt stilla sinne funderar jag på; hur kommer eftervärlden se på våra stora fängelser, på vårt obegränsade konsumerande eller på att vi håller tigrar i burar där de knappt kan ställa sig upp? Det går att argumentera för att de stora fängelserna med isoleringsceller där människor tvingas sitta i åratal är på minst samma nivå i galenskap som romarnas Colosseum. Det är dock min egen tanke och inget jag ska belasta David Jonstad för. En rolig berättelse från boken är den om senaten i Rom, som fortfarande flera hundra år efter Romarriket fallit sammanträdde, trots att de naturligtvis inte hade någon som helst makt. Det sista som lämnar oss människor är hoppet.

Eller? David Jonstad deklarerar mot slutet av boken att det är när hoppet lämnat oss som vi kan börja jobba. Och jag kan inte nog hålla med! Jag behöver inte höghastighetståg, perfekt internet, brödrost och nya kläder varje månad (eller ens varje säsong). Det hoppet lämnar jag gärna till förmån för annat. Det jag behöver är mat och vatten till min familj, hyffsat boende och sjukvård och jag behöver dessutom fina, nära relationer till släkt och vänner.

Boken gav ny näring till mina tankar om självhushållning, vilket jag i dagsläget är så långt ifrån som en kan komma. Men jag tror mycket på det David Jonstad skriver om att skillnaden mellan att vara 0 % och 5 % förberedd på ett ändrat läge i världsekonomin och klimatet är nog så betydelsefull. Om jag kan ordna så att min familj kan ha värme, mat och vatten en kort tid framåt så får det stor betydelse för att jag ska behålla lugnet om (när) det brakar. Och det sämsta som kan hända vid en kollaps måste ju vara att en får panik. Nog om det – läs boken! Nu ska jag sätta tänderna i den bok av David Jonstad jag från början hade tänkt läsa, nämligen Jordad som är den förhoppningsvis lite mer peppiga uppföljaren till Kollaps.

 

IMG_0295

Annonser

3 reaktioner på ”Kollaps -livet vid civilisationens slut

  1. Har också läst den där boken. Väldigt bra och tankeväckande! Det där med hopp är lite lömskt. Det är lätt att ta för givet att hopp enbart är positivt. Men det finns ju falskt och realitetsförnekande hopp och det är väl det han menar med att arbetet inte kan börja förrän vi förlorat hoppet, dvs det västerlänska indoktrinerande hoppet om ständiga mänskliga ”framsteg” och allom välsignande tillväxt.

    Var kan man läsa om falskt hopp? Det är inte ofta men man kan likna den vid den hurtiga optimismen i lägen då det vore mer moget att konstatera faktum t ex att människans åldrande inte går att stoppa, att vi inte kan vara evigt unga och annat som ”hoppet” försöker få oss att intala oss att det går. Vi behöver reclaima det sanna hoppet; att vara realister och acceptera läget och utgå från det och ha hopp om att verkligen göra saker bättre (men inte perfekt för då blir hoppet falskt igen.) Dessa diken mellan total uppgivenhet (negativ pessimism) och falskt hopp (negativ optimism) behöver undvikas. Det är inte fruktbart att hamna i någon av dem och gör inget bättre. Dikena är bilder för vår självupptagenhet, vid våra känslor, begär, inlärda falska idéer och föreställningar, pengakärlek och rädsla.

    Gilla

    1. Hej Eva, tack för din kommentar! Verkligen tänkvärd. Håller med om att hopp kan definieras på lite olika sätt och innebära olika saker.

      När jag tänker på talesättet ”Det sista som lämnar människan är hoppet” så tänker jag på människan som står inför döden, som intill slutet har hopp om att leva vidare. På det sättet står hopp för viljan att leva. Men hoppet att få leva på samma bekväma sätt som ”alltid”, som är vår civilisations sk falska hopp som du skriver, är snarare en form av icke-liv. Nästan som ett missbruk, som i förlängningen kan ses som en form av långsamt självmord i vissa fall.

      Ja, intressant detta med hopp! Själv har jag hopp om att kunna ställa om på ett bra sätt, och kanske framför allt, påbörja en omställning som oavsett utfall kan ge min son en bra grund för sin omställning.

      Har läst och skrivit om nästa bok nu; som väntat mer peppig!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s